Jultomten, dagens sekulära huvudfigur, är ett hopkok av den gamla gårdstomten, julbocken, der Weinachtsmann och Sankt Nikolaus och är en relativ ny bekantskap
Trots att Sverige brukar beskrivas som världens mest sekulära land, och trots att Sverige byggt kyrkor i 1 000 år så är julfirandet fortfarande fullt av hedniska symboler och sedvänjor.
Även om traditioner förändras lever de hedniska dragen kvar.
Jul, så kallar vi vår största och viktigaste högtid.
Men vad är det vi firar egentligen?
Huvudfigur nuförtiden är utan tvekan jultomten, men i bakgrunden ruvar julguden själv – Oden.
Julen är inte enbart en kristen högtid. Det är en gammal nordisk sed, antagligen besläktad med andra uråldriga vinterfiranden.
På andra håll i världen kallas den kristna varianten av högtiden ”Kristusmäss” (Christmas), men i Skandinavien levde det hedniska ordet ”jul” kvar, och med det många traditioner. Julbock, tomtar och skinka skulle ha varit främmande för en man från Nasaret för 2 000 år sedan. Som inte ens var född i december.
Vad ordet ”jul” betyder är okänt, men ett av guden Odens otaliga tillnamn är ”Jolner” – ”den som hör julen till”.
Ända in på 1800-talet förknippades Oden med julen i folktron genom ”den vilda jakten” när Oden leder ett följe av osaliga andar genom luften under julnätterna. Havrekärven vi gärna sätter ut till småfåglarna är egentligen till Jolners häst Sleipner, på sin jakt i julnätternas mörker.
Jultomten, dagens sekulära huvudfigur, är ett hopkok av den gamla gårdstomten, julbocken, der Weinachtsmann och Sankt Nikolaus och är en relativ ny bekantskap (sent 1800-tal).
Den vanlige tomtegubben, gårdstomten, är dock mycket äldre. Redan Heliga Birgitta bekymrade sig om att folk fortfarande dyrkade ”tompta gudhi”. Seden med att sätta ut gröt till honom vid jul är ett urgammalt sätt att hålla sig väl med gårdens rådare, skyddsande.
Det gamla hedniska julfirandet kallades ”att dricka jul” och än i dag är dryckerna viktiga i julfirandet: julöl, julsnaps, glögg, mumma etcetera.
Det rituella skålandet har alltid varit en grundläggande del av högtidsfirandet i Sverige. I gamla dagar var den viktigaste funktionen med julfirandet att skåla för ”äring och fred”, det vill säga att försäkra sig om god årsväxt och ett bra liv under det kommande året.
Julbocken under granen syftar såklart på guden Tors båda bockar, julskinkan på Frejs galt Gyllenborste, julgranen på det evigt gröna världsträdet Yggdrasil och de guldgula Lussekatterna är förknippade med solsymboler och fruktbarhet. Åtminstone för hedningar.
De svenska julsederna är en dynamisk mosaik av nytt och gammalt i ständig förändring. Och som vanligt blir var och en salig på sin egen tro. Det finns inget firande som är mer rätt än det andra.
Eller jo. Det finns ett rätt svar.
Julens verkliga huvudperson är solen. Den verkliga högtiden, som är lika gammal som människan själv, är att fira vintersolståndet. Tidpunkten då dagen är som kortast och natten som längst, vilket i år inföll den 21 december.
Efter den dagen börjar årshjulet snurra ännu ett varv, och är den grundläggande cykliska årstidsbundna andligheten, den inbyggda biologiska rytmen som knyter samman allt liv på denna planet.
Bruse L F Persson, ordförande Samfundet Forn Sed Sverige