I en debattartikel i Dagens Nyheter (13/8 2014) presenterade riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) från Göteborg fyra lösningar på problemet med gatutiggeri: att fortsätta med dagens politik, att låta kommunerna ombesörja inkvartering och försörjning av tiggarna, att etablera en form av asylgrund för romska EU-medborgare eller att införa ett totalförbud mot tiggeri.
Cecilia Magnusson landar i slutsatsen att det enda rimliga alternativet är det fjärde, att tiggeriet förbjuds. Men det väcker en avgörande fråga: Vilket problem är det egentligen som vi försöker lösa, är problemet att det finns medmänniskor, även inom EU, som lever i sådan misär att de tvingas till tiggeri, eller är problemet att deras misär förstör vår utsikt över närköpets entré?
Om vi tycker att människors lidande är okej så länge vi slipper se det kan ett tiggeriförbud mycket väl vara lösningen. På samma sätt skulle vi kunna lösa våra problem med krigen i Syrien, Irak, Gaza och Ukraina genom att stänga av tv:n och sluta läsa tidningar. Men om vi bestämmer oss för att våra medmänniskor förtjänar bättre än så måste vi söka andra lösningar än de fyra redan nämnda.
Inom Hoppets stjärna har vi i över 40 år byggt vår bistånds- och utvecklingsverksamhet på den femte lösningen: Att hjälpa behövande på plats i sina hemländer, att råda bot på den misär som driver dem till att lämna sina hem, sina nära och kära, för att under förnedrande former lägga sitt öde i händerna på passerande främlingars välvilja.
Bland annat har vi sedan revolutionen i Rumänien 1989 arbetat för att ge funktionsnedsatta barn och deras familjer ett värdigt liv. Genom långvarig samverkan med lokala myndigheter, eldsjälar och kyrkor har vi, och vår moderorganisation Tältmissionen, byggt upp ett gediget förtroendekapital och fått allt djupare förståelse för situationen i landet.
Många av de tiggare som vi ser på Sveriges gator är rumäner och majoriteten tillhör landets romska minoritet. Att det är just de som sökt sig till Sverige är ingen slump. Romerna har diskriminerats, förtalats och förföljts ända sedan medeltiden, och lika länge har de tillhört samhällets bottenskikt. Under Nicolae Ceaușescus diktaturstyre förbjöds deras nomadiserande livsstil, de tvingades bli bofasta, en tillvaro lika främmande för dem som det skulle vara för oss svenskar att över en natt tvingas bli nomader.
I dag finns ett 40-tal överbefolkade romska byar i rumänska Moldavien, i landets nordöstra del. Stora familjer trängs i halvfärdiga hus som saknar allt från uppvärmning och isolering till dörrar, fönster och tak – och detta i ett område där vinterkylan kan krypa ner mot 17 minusgrader. Efter eurokrisen 2010 förvärrades romernas situation ytterligare. Det är detta som har drivit dem att nu söka sig hit till våra gator för att tigga.
I min hemstad Örnsköldsvik mötte jag nyligen Neculai Stamgagiu, en rumänsk tiggare från byn Valea Seacă i rumänska Moldavien, och insåg att jag själv sett det hus han kämpar för att kunna färdigställa. Så sent som i våras besökte jag nämligen denna romska by och möttes av rader med tomma, ofärdiga stugor.
Jag fick veta att många familjer rest bort för att försöka tigga ihop pengar till sina hem. Resan skulle ha lämnat mig med en känsla av hopplöshet om jag inte också hade fått besöka romerbyn Slobocea i samma område.
För tio år sedan var den byn i värre skick än Valea Seacă men allt förändrades när pastor Emanoil Caileanu startade ett socialt och kyrkligt arbete med stöd från Hoppets stjärna och Tältmissionen. I dag har byborna fått sina grundläggande humanitära behov tillgodosedda och kriminaliteten har minskat drastiskt i takt med att välmåendet har ökat. Alla barn, även flickorna, går nu i skolan och jag kan lova att du inte hittar många tiggare från Slobocea i Sverige.
Att hjälpa romerna att få ett värdigt liv i sina hembyar är den femte och vettiga lösningen. Den satsar vi nu vidare på med förnyad kraft.
Lennart Eriksson