Av försvarspropositionen bidde det som väntat inte mycket.
De förhandlande partierna nådde inte ens upp till hälften av det som Försvarsmakten angett som en förutsättning för den så kallade basplattan.
Över en miljard kronor äts upp av regeringens höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar.
Dessutom kan försvarsproppen knappast ses som en ”upprustning”, utan endast som ett försök till vidmakthållande av en redan hårt ansträngd och anemisk försvarsförmåga.
Men det finns ljuskorn. Ett sådant är att regeringen nu lyfter fram Sveriges behov av ett psykologiskt försvar och cyberkrigsförmåga.
Ryssland utsätter kontinuerligt Sverige för så kallade “psyops”, psykologiska påverkansoperationer. Detta måste vi kunna freda oss mot.
Men påverkansoperationer kan även lyfta fram och förstärka inhemska opinionsströmningar som redan finns. Aftonbladet Kulturs efterfrågade "tredje väg" i Ukraina samt redaktionens historierevisionistiska agenda gällande en påstådd liberal förnekelse av Sovjets krigsinsatser mot tredje riket under andra världskriget, är exempel på detta.
Men det finns även mer pacifistiska aktörer inom fredsrörelsen, som exempelvis ”Kvinnor för fred”. Fredsrörelsens fullt legitima motstånd mot Nato riskerar att kapas i en atmosfär som möjliggör att det osolidariska blandas och förväxlas med det osakliga, det oärliga. Risken att gå Rysslands ärenden är något som de själva måste beakta.
Sverige är även utsatt för mer direkt påverkan, inte minst online. Just trollaktiviteten har visat sitt fula tryne på Twitter och i återkommande bloggkommentarer hos flera försvarspolitiska bloggare. Wiseman, Skipper, Lars Wilderäng och Patrik Oksanen är blott några som har blivit måltavlor för den ryska propagandaverksamheten med illa översatta inlägg om Natos krigshets och Sveriges delaktighet i detta.
Regeringen konstaterar att dessa nya tider kräver ett psykologiskt försvar som är anpassat ”efter dagens förhållanden”.
Samtidigt bör det påpekas att det bästa psykologiska försvaret ur ett säkerhetspolitiskt hänseende är militär trovärdighet – och den aspekten har inte Sverige i dag.
Även försvarets möjligheter att idka cyberkrigföring lyfts fram: ”Sverige bör även kunna genomföra aktiva operationer i cybermiljön”.
På ren svenska: Vi ska kunna slå tillbaka mot cyberattacker och mot andra länder som för krig mot oss i virtuella miljöer.
I detta ingår också att hjälpa samhällsaktörer, myndigheter och media, att överhuvudtaget förstå att de är utsatta för sådan verksamhet.
Regeringen erkänner också att man i dag saknar en samlande förmåga att identifiera och möta påverkanskampanjer. Som man skriver i försvarsproppen: ”Resurser för detta finns redan i dag vid ett flertal myndigheter”.
Men om dessa insatser inte är koordinerade så kvittar det.
Då behöver en fiende inte ens söndra för att härska.
Csaba Bene Perlenberg