Jag säger att vi lever i en patriarkal vålds- och våldtäktskultur.
Många menar att det är tillspetsat, överdrivet. Hävdar att det faktiskt finns kvinnor som också misshandlar och vidhåller att de flesta män är snälla.
Vi ska prata om det också, men aldrig för att förringa omfattningen av mäns våld mot kvinnor.
”Kvinna hölls instängd i lägenhet”, ”Försökte föra med sig ex-frun i bilen”, ”Våldtäkt inne på toalett”, ”Våld på julaftonskvällen”, ”Man anhållen, misstänks ha våldtagit sambon”, ”Man lockade flickor med modellkontrakt – sedan våldtog han dem.”
Ovanstående är skrämmande nog bara ett axplock av rubrikerna i Norran under fjolårets två sista veckor. Mäns våld mot kvinnor är inget som händer där borta, som utförs av de där andra. Det är ett av våra största jämställdhetsproblem, här i Skellefteå, och det angår oss alla.
Det är högst berättigat att rasa mot att våldtäktsoffer tvingas berätta i rättssalen om hon bar stringtrosor den där kvällen och om hur mycket hon hade druckit. Men det är än mer intressant att fundera på varför så få ställer frågor om vilka förebilder våldtäktsmannen har eller hade som ung; hur hans tårar och smärta togs emot som barn; hur han uppmuntrats att vara, prata och föra sig. Kort sagt, vilken bild av manlighet och maskulinitet han har fostrats in i.
I Västerbotten är antalet anmälda fall av misshandel av kvinnor utförda inomhus av en bekant förövare nästan fyra gånger så stort som de som sker utomhus av en okänd. Det är så viktigt att vi formulerar det på ett annat sätt också: kvinnor löper fyrdubbel risk att utsättas för våld i sitt eget hem jämfört med ute på gatan eller på krogen.
Mäns våld mot kvinnor är sammankopplat med makt. Ett uttryck för rädsla att förlora makt eller för att förstärka sin maktposition över någon annan. Och i mansnormen är makt ett centralt element, både i det professionella och i det privata. Studier av socialt spel i skolmiljö visar att pojkar redan i tidig ålder använder fysiska uttryck för att ta eller behålla makt och utrymme.
Mäns våld mot kvinnor är därför inget isolerat problem som vi löser genom att stötta utsatta kvinnor och behandla våldsutövande män. Det är nödvändiga insatser, men det krävs en betydligt mer omfattande uppgörelse med maskulinitetsnormen för att komma tillrätta med hela problembilden. Tidigt i livet, i förskola och grundskola; i föreningar och på fritidsgårdar.
Det finns kvinnor som slår och de flesta män är snälla. Men de goda männens tystnad upprätthåller våldskulturen och maktobalansen. Så längre kvinnor som grupp slår ner blicken, sänker rösten och tar lite mindre plats finns det mer utrymme och mer spelrum för män som grupp – både för de som våldtar och slår och för de som aldrig någonsin skulle göra det.
Alexandra Sundberg
delaktighetssamordnare i Skellefteå kommun och aktiv i föreningen Skeva
De goda männens tystnad upprätthåller våldskulturen och maktobalansen.