Sveriges tredje största parti, Sverigedemokraterna, var inte nöjda med att några hundra asylsökande demonstrerade mot den nya asyllag som trädde i kraft den 20 juli.
De demonstrerande var upprörda dels över att lagen tillämpas retroaktivt och dels över att deras familjer splittras, som en konsekvens av lagstiftningen.
Det förvånande är dock inte att ett parti som inte för så länge sedan bestod av nynazister vill ta ifrån invandrare grundläggande yttrande- och organisationsfriheter.
Det som förvånar är att man så sällan hör talas om flyktingar, och andra migranter, som på något sätt protesterar mot lagar som så kraftigt minskar deras möjlighet att ta sig bort från krig, förtryck och fattigdom.
Den brittiske filosofiprofessorn Simon Caney har påpekat att när vi talar om globala orättvisor fokuserar vi nästan enbart på vilka rättigheter människor bör ha världen över. Sällan talar vi om rätten att protestera och göra motstånd mot de enorma orättvisor som existerar människor emellan.
Trots att många migranter befinner sig långt, långt ner på den globala maktskalan förväntar vi oss att de ska finna sig i de invandringslagar som bestäms med nationers, snarare än migranters, intressen i åtanke.
Det är lagar som dessutom ändras frekvent – i det svenska fallet till och med retroaktivt. Ändå fogar de flesta migranter sig. I en av de mer uppmärksammade bilderna från Europas flyktingkris ser man hur en prydlig kö av tusentals flyktingar ringlar sig från taggtrådsstängslen i Östeuropa.
Den princip om nationellt självbestämmande som ligger till grund för hela det globala systemet, indelat i suveräna stater, antas innebära att ett land kan välja precis vilka invandringslagar de vill.
Det finns goda skäl att ifrågasätta det moraliska i den principen. Globalt sett är rika och fria länders restriktiva migrations- och flyktingpolitik en delorsak till att många låses in i förtryck och fattigdom.
Alla invandringsrestriktioner innebär dessutom en frihetsinskränkning som måste rättfärdigas. Om invandringslagar leder till att människors grundläggande rättigheter – som rätt till familjeliv – undergrävs kan de inte rättfärdigas.
När så är fallet, när invandringslagarna inte är moraliskt försvarbara, kan det ibland vara rätt att göra fredligt motstånd, liksom civil olydnad ibland kan vara befogat för att protestera mot orättvisa lagar.
Irreguljär invandring, som en flykt över Medelhavet, skulle kunna ses som ett sätt att göra motstånd. Snarare än att betrakta sådana handlingar som ”fusk” kan vi se de som en av få möjligheter migranter har att påverka i en värld som annars dömer dem till maktlöshet.
Naturligtvis byggs ingen fungerande global migrationspolitisk på att alla gör som de vill. Men det är viktigt att komma ihåg att flyktingar och andra migranter också har en röst. Förverkligandet av allas mänskliga rättigheter är inte bara en teoretisk fråga, utan kräver politiska rörelser.
I sådana rörelser borde protest och motstånd från migranter själva vara en given del.
Clara Sandelind