Efter middagen på jobbinternatet sjönk vi ner i sofforna i baren och fortsatte dagens samtal om universitetets framtid och Högsta domstolens senaste praxis, för att så småningom diskutera det som alla andra pratat om på sistone: BDSM.
Jag talar naturligtvis om fenomenet ”50 Shades of Grey”, den nu filmatiserade boken som enligt Wikipedia ”fått mycket uppmärksamhet för sina erotiska scener som innehåller bondage, sexuell dominans, underkastelse, sadism och masochism (BDSM)”.
Själv har jag varken läst boken eller sett filmen, men det är ju inget hinder för att ha en åsikt. Men jag hade trots allt gjort mig omaket att läsa på om boken/filmen innan jag började fundera över de rättsliga aspekterna av”50 Shades of Grey”.
Det finns som bekant få grupper som kan tappa ett ämne på allt känsloinnehåll som jurister. Även ämnet BDSM, som ofta ger reaktioner av olika slag, reduceras av jurister snabbt till ett akademiskt spörsmål. Vilken betydelse har ett avtal mellan två presumtiva utövare av någon form av BDSM-aktivitet? Kan man ta betalt för att tortera någon (som vill det) om man har kläderna på? Vad kan man samtycka till?
Den senaste frågan har varit central i diskussionen om samtyckt våldssex, i vid bemärkelse, och i juridiken. Det är framför allt det mål som kallas just BDSM-målet som varit utgångspunkt för debatten.
Omständigheterna bakom målet var att en 16-årig flicka frivilligt (i vardagsspråklig, snarare än i juridisk mening) hade inlåtit sig i sexuellt umgänge av sadomasochistiskt slag med en 32-årig man. Den behandling som mannen utsatte kvinnan för skulle i vanliga fall vara att betrakta som misshandel, men nu fanns det alltså ett samtycke. Mannen åtalades.
Frågan var om det verbala samtycket nådde upp till de krav lagen ställer för att ett samtycke ska vara ansvarsbefriande. Det är naturligtvis inte ansvarsbefriande om jag säger att jag samtycker till att den som håller en pistol mot min panna kan ta min plånbok. I målet friades mannen efter ett nyanserat resonemang av hovrätten som mynnade ut i att samtycket ”höll”.
Aktiviteter som innefattar frivillig fysisk och psykologisk underkastelse, vare sig det rör sex, idrott eller något annat, kan ofta generera fruktbara reflektioner kring hur vi ser på saker som fri vilja och rätten till självbestämmande.
Själv sammanfattade jag min egen inställning till ämnet, efter BDSM-domen, under rubriken ”Piska gärna, men lemlästa inte”.
Rubriken återspeglar även rättssystemets inställning, åtminstone delvis. Jag kan med ansvarsbefriande verkan samtycka till att någon piskar mig, åtminstone inom vissa gränser, men däremot inte till att någon får hugga av mig handen. En liberalism med begränsningar alltså. Inställningen finns uttryckt redan hos John Stuart Mill.
Så där kan det låta när jurister diskuterar ”50 Shades of Grey”. Upphetsande, eller hur? Och då hade ingen av oss ens läst boken. Åtminstone var det ingen som erkände det.
Mårten Schultz