Den politiska centraliseringen till huvudstadsregionen har pågått under många årtionden.
Där finns en stor del av väljarna, och en ännu större andel av de mest röststarka aktörerna som kan opinionsbilda för sin sak.
Därför är det av central betydelse att ta striden mot centraliseringen av de ekonomiska resurserna. När allt större pengar flyttas från Västerbotten till statskassan i Stockholm skapar det en beroendesituation där Västerbotten i allt högre grad blir utlämnade till statens välvilja.
I stället för att västerbottningar har makten att med sina egna pengar utveckla regionen flyttas den makten till den som för stunden leder landet.
Under denna mandatperiod har strömmen av pengar från länet till staten ökat radikalt. Via en ny skatteanalys, som Stockholms Handelskammare nyligen publicerat, framgår att Västerbotten under 2018 tvingas betala in 1 522 miljoner kronor extra jämfört med det regelverk som fanns 2014.
Länets stora kustkommuner, Umeå och Skellefteå, måste på årsbasis betala in 1 155 miljoner kronor mer.
Det betyder att staten tar 11 524 kronor extra för varje sysselsatt person i länet.
Det är alltså inte frågan om några småpengar i extra skatteuttag som man lagt på toppen av skatter som redan från början tillhör de högsta i världen.
När man tar till åtgärder av den sorten är det också fullt logiskt att skattebetalarna har rätt att förvänta sig att få utväxling på pengarna man betalar in.
Exempelvis kan man tänka sig att boende i Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Dorotea, Åsele och Lycksele tycker att det fel att man helt plötsligt bara har en polispatrull på 30 000 invånare boende på en yta jämförbar med Danmark under vardagskvällar och nätter.
Jag har under flera år påpekat det orimliga i det här. Rapporten från Stockholms Handelskammare bekräftar hur vansinnigt orimlig situationen är när privatpersoner och företagare i dessa kommuner belastas med 175 miljoner kronor i extra skatt varje år.
Kort och gott: Socialdemokraterna och Miljöpartiet tar betalt 175 miljoner kronor mer för en trygghetslösning som blivit uppenbart sämre.
Vad som är än värre är att hela den socialdemokratiska riksdagsbänken från Västerbotten har uppmärksammats på polissituationen i södra Lappland och i praktiken avfärdat det hela som en ickefråga. Det innebär att fem av Västerbottens nio riksdagsledamöter inte ser något problem i att delar av länet får allt sämre tillgång till polis.
Trots att de berörda människorna betalar allt mer till staten.
Därför borde det vara tydligt för var och en att staten – speciellt när den styrs av centralistiska socialister – inte kommer att lösa norra Sveriges problem.
Jag vill göra Norrland starkt igen. Men då måste västerbottningarna få större ekonomisk egenmakt, bättre tillgång till de ekonomiska resurser som produceras i länet och bryta beroendet av statliga allmosor.
Då krävs decentralisering, rimligare skattenivåer, ett mycket bättre näringslivsklimat och att statliga satsningar i högre grad styrs mot mindre landsbygdskommuner.
Det kommer också att kräva att Västerbotten inte har en majoritet av riksdagsledamöter som accepterar centralisering.
Helena Lindahl (C), riksdagsledamot från Västerbottens län