Arkivbild
Lenin hade rätt, i alla fall om inflation. Det säkraste sättet att förstöra ett kapitalistiskt samhälle, hävdade revolutionären, är att förstöra dess valuta.
Jag kommer ihåg bilderna av tysk hyperinflation som fanns i en lärobok jag hade på gymnasiet. Tyskar som tog med sig skottkärran till jobbet för att kunna bära hem lönen. Ett frimärke som kostade flera miljarder mark. Och revolutionen kom, om än inte med Lenins signatur. Hitler exploaterade den medelklass som fått sitt sparande utraderat av hyperinflationen. Pengarna dog.
Ju fler sedlar som trycktes av centralbanken, desto starkare växte sig nationalsocialismen. Det var i alla fall så det verkade.
Det är inte så konstigt att tyskar sedan dess har varit allergiska mot inflation.
Bör inte resten av Europa vara tacksamt för att Tyskland nu vill hålla Frankrike och Italien borta från sedelpressen?
Det tyska exemplet på inflationens farsot har ett problem. Det var inte inflation, utan deflation, som hjälpte Hitler till makten.
Perioden av hyperinflation tog slut tio år innan Hitler grep makten. Precis som resten av västvärlden drogs Tyskland med i den ekonomiska kollapsen efter finanskrisen 1929. Krisen födde protektionism och deflation. Priserna steg inte, de sjönk.
Centralbanker gjorde precis det som de inte ska göra i en kris: de ströp flödet av nya pengar till ekonomin just när den behövde akut penningpolitisk hjälp. Banker slutade att låna ut pengar. Deflationen accelererade. Arbetslösheten växte.
Det är denna historiska parallell som är intressant i dag, inte den om tysk hyperinflation efter första världskriget. För euroklubben – och Sverige – balanserar farligt nära deflation. I eurozonen är inflationen nu nere på 0,5 procent. I Sverige var den noll procent i juli.
Euron och Sverige har en annan sak gemensamt. Deras centralbanker har konsekvent missbedömt inflationsbanan de senaste åren och blundat för behovet av kraftigare penningpolitiska stimulanser.
Resultatet i Sverige har varit konstlat låg ekonomisk aktivitet. I eurozonen har det varit allvarligare. Länder som Grekland och Spanien har haft kraftig deflation och skyhög arbetslöshet. Deras kriser var oundvikliga. Men den misslyckade penningpolitiken har förstärkt alla de andra problemen i sydeuropeiska krisekonomier.
Centralbanker är exklusiva sällskap. De är offentliga institutioner med makt över ekonomier. Men de är oberoende. De avkrävs inte ansvar. Så bör det också vara. Centralbanker som tar order från regeringar gör sig snart skyldiga till hög inflation. Men oberoendet kan inte vara ovillkorligt.
Riksbanken och den Europeiska Centralbanken har ett specifikt mål om en stabil årlig inflation kring två procent. De har också ett oskrivet uppdrag: centralbankerna ska inte vara en källa till störningar i ekonomin, varken stimulerade uppgångar eller forcerade nedgångar.
Båda bankerna missar nu kraftigt sitt inflationsmål. De är källor till oro snarare än stabilitet. Något behöver bytas ut – centralbanksdirektörerna eller deras uppdrag.
Fredrik Erixon
chef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån