Förra veckans partiledardebatt bjöd på ett enda konkret förslag: Anna Kinberg Batra (M) slog fast att alla högstadieelever som behöver bör erbjudas sommarskola.
Det är en nygammal idé, som lanserades av Socialdemokraterna under förra mandatperioden. Om riksdagens kvarnar inte hade malt så långsamt, och om det inte hade funnits diverse praktiska hinder, hade underkända elever alltså redan nu kunnat sitta i skolbänken.
Men bättre sent än aldrig.
Sveriges skolsystem bygger på en omöjlig ekvation: Alla grundskoleelever ska lära sig samma sak, på lika lång tid, i sin egen takt.
Om någon har svårare än genomsnittet att knäcka läskoden eller att få ordning på siffrorna, förväntas kunskaperna inte bara fästa så småningom. Eleven antas dessutom, utan problem, kunna spurta ifatt klasskompisarna som kanske kunde läsa innan skolstart.
För trots alla fina ord om att varje elev ska ha en individuell studieplan, är det få som erbjuds individanpassad undervisning på riktigt.
Det är kanske inte alltid skolans pedagogik eller bristen på speciallärare som är problemet. Att någon ligger efter kan lika gärna bero på att en del barn behöver ytterligare tid för att alla bitar ska falla på plats.
Svenska skolelever har både ovanligt få skoldagar – mellan 178 och 190 stycken per år, vilket betyder att de är lediga varannan dag – och betydligt färre undervisningstimmar än EU-snittet. Det finns alltså gott om tid för extra undervisning, exempelvis efter skoldagens slut, på helgen eller under sommarlovet.
Och för att förekomma vissa kritiker: Att använda fyra av tio sommarlovsveckor för att nå målen i matematik eller engelska, betyder inte att barnet snuvas på hela semestern eller att hen riskerar utbrändhet.
Tvärtom kommer arbetsbelastningen att minska avsevärt när det ringer in i höst, om man byter några veckors soltid mot skoltid.
Susanne Nyström
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Alla grundskoleelever ska lära sig samma sak, på lika lång tid, i sin egen takt.