Flera valbarometrar vittnar om att jobb, välfärd och utbildning utgör de viktigaste frågorna för väljarna. Det som väver samman dessa tre är tillgången på goda bostäder till rimliga villkor. Bostaden är navet i välfärden, ändå lider samhället av grov bostadsbrist, dyra hyror, lågt hyresgästinflytande vid dyra ombyggnationer och kostsamma bostadsvakanser.
En mer positiv aspekt är bostadens roll på arbetsmarknaden. En forskarrapport från 2013 visar att rörligheten på arbetsmarknaden styr kompetensförsörjningen, ett företags innovationskraft och sysselsättningen. Enligt samma rapport är en god bostadsmarknad, främst hyresrätter, en förutsättning för en rörlig arbetsmarknad. En orörlig arbetsmarknad hotar vår tillväxt.
Enligt en undersökning, genomförd av TNS-Sifo, har sju procent någon eller några gånger undvikit att söka ett jobb i någon storstad på grund av bostadsbristen. I den åldersgrupp där rörligheten på arbetsmarknaden är som störst, 15–34 år, är motsvarande andel nästan 20 procent. Vi har en arbetslöshet på 8,7 procent. Dessa arbetslösa är redan utsatta och förhindras ytterligare av bostadsbristen.
I dag är det lättare att hitta ett jobb än en bostad i storstäderna. Svenskt Näringsliv uppger att ungdomsarbetslösheten ligger på 27,5 procent. Om vi ska beakta detta ur ett bostadsperspektiv är det än dystrare. Hyresgästföreningen konstaterade nyligen att bostadsläget för unga vuxna (20–27 år) är akut.
158 kommuner uppgav brist på den typ av lägenheter som unga efterfrågar, det är en ökning med 36 procent sedan 2003. I dag bor nästan var fjärde ung vuxen kvar i föräldrahemmet. Våra unga är med andra ord både arbets- och bostadslösa.
När byggandet släpar efter växer bostadskön. Hyresgästföreningen gjorde nyligen en kartläggning av bostadsköerna och resultatet var nedslående. Den genomsnittliga kötiden för en etta är 32 månader och 246 av 290 kommuner uppger att de har brist på hyresrätter. De extrema kötiderna är arvet efter en passiv bostadspolitik och en låg nybyggnation.
Det behövs fler som inser samhällsnyttan med en fungerande bostadsmarknad. Det är därför tilltalande att LO efterfrågar statliga miljarder till byggandet av hyresrätter och renovering av miljonprogrammets bostäder. Om vi ska få bukt med arbetslösheten måste det kompletteras med en aktiv bostadspolitik som möjliggör att man kan flytta dit jobben finns.
Det sker bland annat genom att hushållets hyra bör utgöra maximalt 25 procent av disponibel inkomst, att kommunerna återinvesterar allmännyttans avkastning i bostadsupprustning och nybyggnation samt att staten premierar hyresrätten.
Om beslutsfattarna värnar väljarnas hjärtefrågor bör de börja i rätt ordning och prioritera bostäder, roten till en dynamisk arbetsmarknad och sund arbetslinje.
Ali Qadiri