Många hade höga förväntningar på statsminister Stefan Löfvens (S) intresse för svensk industri.
Hans bakgrund som Metallordförande och – förmodar vi – kunskaper om industrins villkor ingav förhoppningar.
Vi noterade också att Socialdemokraterna lanserade en strategi för ”nyindustrialisering” som en sorts slogan inför valet.
När regeringen nu lägger fram sin budget finns det anledning att följa upp hur man lever upp till sin egen retorik.
För den som värnar industrin är regeringens budgetproposition en dyster läsning. På en rad områden försämrar man i själva verket industrins förutsättningar. Man ökar bland annat kostnaden för att anställa unga med flera miljarder kronor utan att kompensera arbetsgivarna, skatten på termisk effekt höjs i kärnkraftverken, vilket leder till förtida stängningar samt höjda energi- och koldioxidskatter som slår mot industriföretagen.
Men vad blev det då konkret av den omtalade nyindustrialiseringsstrategin?
Håll i er nu. Det blir 50 miljoner kronor för 2016 som ska ”kopplas till en handlingsplan”. Höljt i dunkel är hur pengarna ska användas, vem som ska få dem och varför. I en statsbudget på 923 miljarder kronor är 50 miljoner att betrakta som felräkningspengar.
Men varför det ska kosta tiotals miljoner årligen att få fram en handlingsplan är högst oklart. Vår uppfattning är att experter och sakkunniga står på kö för att kostnadsfritt ge goda råd om regeringen bara behagar lyssna. Det hela ter sig snarast som rent bondfångeri. Anslaget köper tid och man skjuter frågorna framför sig.
När vi i Sverigedemokraterna i våras presenterade vår industristrategi ”Industrilandet Sverige” lade vi en lång rad skarpa förslag för stärkt konkurrenskraft och ställde ut löften till reformer om fem miljarder kronor för att komplettera vår i grunden redan näringslivsvänliga politik.
Industrins behov för stärkt konkurrenskraft är inte någon kremlologi utan handlar om basala ting, som till exempel konkurrenskraftiga skatter, väl fungerande infrastruktur och en leveranssäker energiförsörjning till konkurrenskraftigt pris.
Inom dessa områden borde man därför kunna förvänta sig att regeringen, i samråd med såväl näringsliv, akademi som fackförbund, lägger fram reformförslag som står i paritet med den tyngd man gett industripolitiken på dagordningen.
Problemet med om regeringen skulle sätta samman en arbetsgrupp med sakkunniga som levererar skarpa förslag för bättre konkurrenskraft är dock att regeringen, trots massiva skattehöjningar, inte har råd. Man gör andra prioriteringar.
Andra förslag skulle man tvingas avstå ifrån eftersom regeringsunderlagets två mindre partier reflexmässigt skulle motsätta sig dem och där framför allt ett av dem är både industri- och tillväxtfientligt.
Det är alltså högst sannolikt att vi får vänja oss vid en regering som talar vitt och brett om industripolitik, men där det enda konkreta man levererar är högre skatter och skenmanövrar. Vi är på riktigt oroliga över vart vi är på väg.
Josef Fransson(SD)
riksdagsledamot för Uppsala län och näringspolitisk talesman
Mattias Bäckström Johansson(SD)
riksdagsledamot för Västernorrlands län och ordinarie ledamot näringsutskottet