En majoritet av världens fattiga är kvinnor och flickor.
Ändå vet ingen hur mycket av biståndspengarna som kommer dem till del.
Ge minst hälften till kvinnorna – det kommer att gynna alla.
Internationellt finns en bred enighet om att ökad jämställdhet är avgörande för minskad fattigdom och ett effektivt bistånd. Det handlar inte bara om rättvisa, utan lika mycket om att satsningar på kvinnor ger resultat.
En lång rad rapporter, från bland annat FN:s jordbruksorgan FAO och Världsbanken, drar dessa slutsatser. FAO har räknat ut att om kvinnor fick möjlighet att bruka jorden på samma villkor som män skulle 100 miljoner människor slippa gå hungriga.
Trots enigheten återstår mycket att göra. Inte ens Sverige, som prioriterar jämställdhet högt i sitt biståndsarbete, följer hur biståndspengarna fördelas mellan könen.
Det är särskilt värt att uppmärksamma just nu när FN:s kvinnokommission ska hålla sitt årliga toppmöte i New York. Deltagare från hela världen, bland dem representanter för Sveriges regering, ska diskutera hur flickors och kvinnors rättigheter ska stärkas i världen.
Samtidigt är arbetet med FN:s nya globala utvecklingsmål, som ska gälla fram till 2030, inne i slutskedet. Mycket är redan förhandlat och nästintill klart. 17 mål och 169 delmål är formulerade. Nu är det avgörande hur utvecklingsmålen ska mätas.
Om det internationella biståndet, som omfattar 1 076 miljarder kronor varje år, fördelades lika mellan kvinnor och män skulle världens fattigaste kvinnor få betydligt bättre möjligheter att förändra sina liv. Och om FN antar globala utvecklingsmål som tydligt mäter kvinnors väg ur fattigdomen skulle det sätta press på både politiker och det civila samhället att åstadkomma förändring.
De här två sakerna hänger förstås ihop – att följa pengarna och att mäta vilka resultat som uppnås. Ur kvinnornas perspektiv.
We Effect (tidigare Kooperation utan gränser) arbetar med att bekämpa fattigdom i 24 länder. Sedan 2009 går mer än hälften av We Effects bistånd i Latinamerika till kvinnor och snart har vi genomfört detta i samtliga verksamhetsländer.
Det har snabbt gett framgångar, som exempelvis att 70 procent av deltagarna i We Effects landsbygdsutvecklingsprogram i Latinamerika ökat sina inkomster sedan biståndet blev jämställt. Vi har också sett att antalet kvinnor i beslutsfattande positioner i flera fall har dubblerats i de organisationer som vi arbetar med i Latinamerika.
Sveriges regering vill driva en feministisk utrikespolitik. Att lyfta dessa frågor i FN borde vara både angeläget och möjligt. Budskapet är egentligen enkelt: Den som vill arbeta för världens fattiga flickor och kvinnor måste följa pengarna och mäta resultaten – ur kvinnornas perspektiv. På köpet kommer en mer effektiv fattigdomsbekämpning som gynnar alla.
Anneli Rogeman