Sexåringen vill ha sitt ”vanliga hår”. Det betyder att han inte har klippt sig på ett år, och fått ett sommarblont svall över axlarna. Han är givetvis sötast i världen, och jag är i princip beredd att slita den som bråkar med honom i tusen bitar.
Varför skulle någon bry sig om min lille telnings frisyr? För att han ser ut ”som en flicka”, så klart. Pojkar ”får” inte ha långt hår, speciellt inte om de håller på med sport.
Att en hästsvans skulle vålla problem låter befängt i dessa dagar av normdiskurs, fokus på barns individualitet och anti-mobbningskampanjer.
Men när jag skulle hämta min son efter ett dagläger på den anrika tennisklubben hittade jag honom på parkeringsplatsen med håglös uppsyn. Det visade sig att en annan unge hade ägnat hela dagen åt att retas för min pojkes utseende. Mantrat ”du är en TJEEJ” hade upprepats, och den jämngamla mobbaren slagit bort bollar för min lille kille.
Barn uttrycker inte sällan de uppfattningar som äldre håller inne med i offentliga sammanhang. De där unkna normerna lever, och inte ens vuxna människor inom idrottsrörelsen har alltid vett på att uppföra sig.
För ett tag sedan blev två elvaåriga fotbollsspelare utsatta för en rad bisarra påhopp under en turnering – av ledare från andra lag. På grund av flickornas korta hår och grymma teknik påstods att de var pojkar, och därmed fuskare. Konservativa idéer om hur barn av olika kön presterar och ser ut fick vuxna ledare att spy ur sig kränkningar mot två barns kroppar.
Senare blev de två ledarna avstängda och tjejerna fick offentliga ursäkter. Vilken skillnad det gör att deras kön ”erkänns” i efterhand får vara osagt. Det lär inte direkt ta bort insikten om att de är avvikande i vuxnas ögon.
Mycket unga människor har inte nödvändigtvis hunnit reflektera över sina kroppar och identiteter, särskilt inte i förhållande till rådande samhälleliga ideal. Min son verkar hittills inte tänkt på hur han ser ut, utan bara varit trygg med sitt ”vanliga hår”. Jag skulle önska att han fick vara ifred med den känslan.
På sajten Familjeliv ramlar jag över tråden ”Får din son dansa balett?”. Bara frågan gör mig matt. Den bygger på den envisa idén om att balett ”förstör” pojkar genom att göra dem ”fjolliga”. Det är lågstatus att vara tjej, men än värre att vara ”tjejig” kille.
Dessa utgångspunkter är så cementerade i den svenska kulturen att pojkar som vill dansa antingen aldrig får börja, eller måste ägna en massa tid åt att försvara sitt intresse. Någon i tråden konstaterar hur som helst att Micke Persbrandt minsann har dansat balett, och menar att hans machorykte gör baletten legitim för alla killar. Samma välvilliga argument som jag hör mig själv presentera för min son: Zlatan har också långt hår, och han är världens coolaste fotbollsspelare!
Fel, fel, fel. Det ska inte spela någon roll vilka män som har långt hår. Det ska inte behövas några tuffa alibin för att pojkar ska få dansa balett. Barns utseende och kön ska inte avgöra vilken sport de väljer. Självklara och uttjatade påståenden, kan tyckas. Men fortfarande bara teoretiska ideal.
Liv Landell Major
skribent och ansvarig för sociala medier på Majblommans Riksförbund