Många påstår att unga inte presterar i proportion till kostnaderna. De har generellt sett lägre kompetens, arbetar långsammare och gör inte rätt för sig, vilket i sin tur försvarar behovet av ett generellt stöd i form av sänkta arbetsgivaravgifter. Alternativet vore enligt samma resonemang kraftigt sänkta ingångslöner.
Det är ett synsätt som bygger på att alla unga är lika.
Utöver en för hög kostnad lyfts arbetsrätten fram som ett hinder för ungas möjligheter till jobb.
Så här kan det låta: Det är för svårt att erbjuda tillfälliga anställningar och säga upp anställda på grund av arbetsbrist eller misskötsamhet. Unga människor har för stor anställningstrygghet vilket är ett hinder för deras möjligheter till jobb. Reformera arbetsrätten.
Det finns en tröskel till det första jobbet för ganska många unga, det inser jag, men borttagandet av minskningen av arbetsgivaravgiften var rimlig. Dessa pengar kan göra större nytta.
Vi ser samtidigt en kraftig samhällsförändring med väsentligt färre industrijobb och en ökning av jobben i tjänstesektorerna, många lite enklare, som restaurangarbete, service av olika slag, som städning. Lösningen enligt många, för tillväxt och fler jobb i dessa och andra branscher, är precis som för unga generellt sänkta löner.
Som en parantes: De LO-förbund som i dag har störst andel utlandsfödda medlemmar är Hotell- och restaurangfacket med 44 procent och Fastighetsanställdas förbund med 40, vars löner och anställningsvillkor redan är sämre jämfört med andras. Snittet inom LO är 17 procent utlandsfödda.
Samtidigt ser vi också att samhällsförändringen leder till ökade krav i många yrken, att allt fler jobb kräver högskoleexamen. För att unga ska få jobb handlar åsikterna alltså oftast om verktygen, lägre arbetsgivaravgifter och en ”modernisering” – lika med försämring – av anställningstryggheten.
Och när det gäller jobben generellt är permanent sänkta löner i vissa branscher lösningen.
Samtidigt som vi talar om högre löner för exempelvis lärare och sjuksköterskor.
Grunden för anställningar är att det finns mer jobb på arbetsplatsen än vad de anställda hinner med. Och att det finns ekonomi för att klara denna kostnad.
Med tillräcklig kompetens är inte lön eller nuvarande anställningstrygghet ett problem. Om personen inte har tillräcklig kompetens måste hen kunna ges en sådan genom utbildning eller arbetsplatslärande av något slag, vars kostnad till stor del bör ligga på samhället. Detta gäller såväl för läkare som för restauranganställda.
Vägen till fler jobb inom skola, vård och omsorg kan inte heller få handla om att sänka lönerna.
Att lösa ”full sysselsättning” med ökande klyftor är steg tillbaka och minskar sammanhållningen i samhället, i slutändan till nackdel för alla.
Låt oss tro på ungas lust, ambitioner och prestationer oavsett om de arbetar på restaurang, i en verkstad eller som läkare.
Per Lindbäck
tidigare ombudsman för IF Metall
Vi ser en samhällsförändring med färre industrijobb och en ökning i tjänstesektorerna.