Nu är det upp till bevis för antibiotikan.
Efter månader av förhandlingar är det dags för ett första avgörande kring EU:s nya ramlag för veterinärmedicin när Europaparlamentets miljö- och folkhälsoutskott röstar i ärendet den 17 februari.
Nu vässas argumenten.
Nu skruvas debattklimatet upp.
Nu putsas foliehattarna hos dem av mina kolleger som alltid, instinktivt och intensivt, är emot fri handel och all ny teknik.
Varje år dör cirka 25 000 människor i Europa till följd av antibiotikaresistens. I Sverige beräknas 10 000 vara smittade av resistenta bakterier. Problemet medför stora kostnader för sjukvården i form av förlängda vårdtider och dyrare läkemedel. Även vid cancerbehandlingar och transplantationer krävs antibiotika som fungerar.
Det är därför inte så konstigt att WHO nu rankar antibiotikaresistens som ett av de största hoten mot folkhälsan. En av de största bakomliggande orsakerna är ett utbrett antibiotikamissbruk hos både människor och på djur.
Om inte reglerna för veterinärmedicin skärps ökar spridningen av smittsamma sjukdomar, framförallt spridningen av resistenta bakterier till människor. Trots detta tycks varken EU-kommissionen eller medlemsländernas regeringar ta problemet riktigt på allvar.
För mig står dock antibiotikaresistensen högst upp på dagordningen. Vi har i våra förhandlingar i Europaparlamentet enats om en rad strikta, detaljerade krav på en ansvarsfull användning av veterinärmedicin, framförallt antibiotika.
Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Det är därför av yttersta vikt att vi tydligt förbjuder allt missbruk av antibiotika inom djurhållningen, något som kommer att bli tufft för många medlemsländer.
Det handlar om att sätta ner foten mot gruppbehandlingar av djur. Vi får inte skapa någon gråzon eller några kryphål som tillåter dessa länder att fortsätta maskera en dålig djurhållning med antibiotika. Djur ska behandlas med kärlek, inte med kemikalier.
Antibiotikamissbruket får också allvarliga konsekvenser för vår miljö genom att resistenta bakterier läcker ut i mark och vattendrag. Även detta problem tycks medlemsländernas regeringar ha svårt att hantera.
Från min sida är dock saken klar: Ett system för utveckling av nya veterinärmediciner måste innehålla en struktur för att tydligt bedöma och granska dessa mediciners miljöpåverkan. Naturvårdsverket och deras motsvarigheter i andra länder måste ges en roll i detta arbete och företagen måste givetvis ta sitt ansvar.
Antibiotikaresistensen är ett gemensamt problem som måste hanteras gemensamt. Jag hoppas att mina kollegor i utskottet, och ansvariga ministrarna i EU-länderna, kommer att hålla med om detta inför slutförhandlingen.
Jasenko Selimovic(L)
Europaparlamentariker
Världshälsoorganisationen WHO nu rankar antibiotikaresistens som ett av de största hoten mot folkhälsan.