Nyligen kom en rapport från Världsnaturfonden om hur vi rika västerlänningar fortsätter att överkonsumera jordens resurser.
Skulle alla människor i världen konsumera som vi svenskar gör behövdes 4,2 jordklot. Vi ligger i topp tillsammans med USA, Kanada, Australien, Kuwait och Belgien.
Samtidigt är vi många som gärna skulle ha både högre lön och pension så vi hade råd att byta bil, renovera huset, åka på fler utlandsresor, äta mera kött och köpa mer kläder och verktyg. När vi ser till oss själva tror vi att mera av allt är bättre. Men med ett litet steg tillbaka så inser de flesta av oss att detta inte är hållbart i längden.
Få tror väl i dag att kommunistisk planekonomi är lösningen. Betydligt fler tror på en marknadsekonomi där de värsta avarterna begränsas genom demokratiska beslut.
Själv tvivlar jag ibland även på den lösningen. Företag som inte går med vinst försvinner. Samma sak skulle hända med politiker som försökte begränsa vår konsumtion.
Kunskapen om detta dilemma håller på att drabba allt fler. Svaret borde rimligen vara mer samarbete och fler bindande överenskommelser länder emellan. I stället ser vi motsatsen i Brexitomröstningen, i USA-valet och i framväxten av allt starkare nationalistiska och högerextremistiska partier.
Många förleds att tro att problemet är flyktingar och invandrare när det verkliga hotet mot vår framtid är den överkonsumtion som vi rika västerlänningar håller på med.
Att ekonomiska orättvisor och stora klyftor var ett hot mot samhället visste man redan för cirka 3000 år sedan.
I Moseboken skrivs det att vart femtionde år ska vara ett ”friår” när slavar ska släppas fria och skulder avskrivas. Möjligen en utopisk tanke redan när det skrevs. Men det visar ändå att det fanns en insikt om att stora klyftor var ett hot mot samhället.
Mycket kan säkert göras med hjälp av ny teknik och vetenskap för att minska uttaget av jordens resurser och dämpa klimatpåverkan.
Den obehagliga frågan är dock om det kommer att räcka. Vi kan inte säga till två miljarder kineser och indier, och ytterligare några miljarder medmänniskor, att de inte får komma upp i vår levnadsstandard.
Tyvärr liknar vårt förhållande till privatkonsumtion alkoholistens relation till alkohol. När alkoholisten ska bryta sitt beroende behöver han säga: Jag erkänner att jag är maktlös inför alkoholen, att jag har förlorat kontrollen över mitt liv.
Så kanske vi överkonsumerande västerlänningar behöver säga: Vi erkänner att vi är maktlösa inför vår överkonsumtion av kött, utlandsresor, kläder, prylar med mera, att vi förlorat kontrollen över våra liv.
Efter kapitulationen finns en möjlighet till en nystart i livet oavsett vilken konsumtion det handlar om.
Hans Marklund
präst
Vi kan inte säga till några miljarder medmänniskor att de inte får komma upp i vår levnadsstandard.