Ouppfostrade barn med gränslösa föräldrar är ett återkommande tema i medierna. Barn beskrivs som små ohängda makthavare som curlas fram genom livet, utan respekt för äldre. De anses härja utan att vårdnadshavarna reagerar. Föräldrar skälls för att vägra se, eller rent av försvara sina ungars dåliga manér.
Samtidigt jobbar dagens föräldrar stenhårt för att lära sina barn att visa empati och respekt för andra människor. De är mer pålästa om barns rättigheter och mer måna om att uppfostra dem till schyssta individer än någonsin.
Men föräldrar konfronteras inte sällan med ett mer eller mindre obehärskat motstånd mot barn, som många äldre tycks betrakta som ett självklart privilegium. Det kommer inte sällan till uttryck i vardagliga incidenter. Ibland subtilt, och man blir stående svarslös. Ibland helt ogenerat. I de lägena önskar jag att alla föräldrar, inklusive jag själv, agerade mer som min kompis Beteendevetarlektorn.
Beteendevetarlektorn kommer gående med sin sjuårige son på en bred trottoar och möter ett par i övre medelåldern. Precis när de ska passera varandra tar kvinnan sats och marscherar rakt in i pojken, så att han tappar balansen och snubblar till. Min kompis konfronterar tanten, som hunnit stolpa iväg som om det regnade: Märkte du vad du gjorde? Svaret bekräftar att damen anser sig ha rätt att bruka våld mot barn: Ni gick ju i bredd.
Eller denna klassiker: Min femåring står i kö. Bakom kassan jobbar två kvinnor som en stund tidigare har serverat mig. Till slut blir det barnets tur, men som väntat blir han ignorerad. Trots att han hojtar sin beställning hoppar man över honom till förmån för vuxna. Ingen reagerar.
På engelska kallar man ibland diskriminering och trakasserier av barn för ”childism”. Någon perfekt svensk översättning tycks inte ha etablerats, men det vore sannerligen välkommet för att sätta ljus på en nedtystad kultur bland många vuxna. För det är inte acceptabelt att mobba och exkludera barn, även om det sker i det lilla och knappt märks.
De flesta av oss torde ha barndomsminnen av vuxna som ”inte tyckte om barn”. Beteendevetarlektorn minns en gubbe på bussen, som hux flux började slå på hennes ben med en käpp. Han ville komma fram! Givetvis hade han inte fått för sig att misshandla en vuxen medresenär i samma läge.
Själv kommer jag ihåg en ”skolvärdinna” som gormade och skällde sig fram genom rasterna. Jag var ständigt rädd för henne, men aggressiviteten ifrågasattes aldrig eftersom de hon skrämde var barn. Åtminstone var det aldrig någon vuxen som konfronterade henne inför oss som var drabbade.
Att inte gripa in till barns försvar när vuxna diskriminerar bidrar till att upprätthålla det destruktiva mönstret och till att sänka måttstocken för barnen. Det blir svårt för dem att förstå vad respekt för äldre är, när tanter och farbröder beter sig som svin, och än svårare om mamma verkar tycka att deras dumheter är okej.
Barn är kort sagt riktiga människor, som förtjänar respekt. I synnerhet om vi önskar att de ska bete sig civiliserat.
Liv Landell Major