Mumla namnet ”Mikael Odenberg” för valfri moderat kärnväljare och se hur den desillusionerade blicken genast förändras till en mjölkigare, närmast nostalgisk väta.
Snart åtta år efter hans avgång som försvarsminister, i protest mot den tidigare moderata finansministern Anders Borgs besparingsplaner, är han sinnebilden av vad många hade önskat av en moderat försvarspolitiker. Kraftfull och principfast. Bilden av Moderaterna som ett försvarsvänligt parti försvann i samma stund som Odenberg lämnade Försvarsdepartementet.
Mikael Odenberg är inte främst ihågkommen för vad han åstadkom som försvarsminister, utan för vad han inte ville medverka till. I ett klimat där Moderaternas retorik kring försvarsfrågorna har tagit sig parodiska uttryck, har det därmed varit möjligt för mannen som satte ned foten att upphöjas till en försvarspolitisk auktoritet.
Värt att notera är att Odenberg aldrig bestraffades för sin protest. Redan året efter avgången blev han generaldirektör för Svenska Kraftnät, ett förordnande som varit villkorat av alliansregeringens nåd.
Det har inte hindrat honom från att under sin tid som generaldirektör gång på gång rikta hård kritik mot regeringens försvarspolitik, inte sällan med en kraftig ”vad var det jag sa”-efterklang. Han är ett ständigt och återkommande intervjuobjekt när journalister vill ha en kritisk borgerlig röst mot moderat försvarspolitik. Odenberg är heller inte sen att leverera, och han stärker gärna bilden av sig själv som sanningssägande frifräsare. Trots detta förnyades hans förordnande så sent som oktober 2013 och sträcker sig nu till 2017.
Inte heller begränsar Odenberg sina politiska kommentarer till försvarsområdet. I maj 2014 uttalade han sig om att politiker ska använda sig av sin karensdag vid sjukdom. Han kritiserade Fredrik Reinfeldt kort efter valdagen för att ha övergett både parti och Alliansen i ett prekärt läge. Och på DN Debatt skrev han ett konstitutionellt linjetal där han sågade decemberöverenskommelsen (29/12 2014).
Att Mikael Odenberg fortfarande brinner för politiska sakfrågor är uppenbart. Det är en låga som moderatledaren Anna Kinberg Batra gör bäst i att underhålla. Det finns inget bättre sätt än att återlansera Moderaterna som ett försvarsvänligt parti än att ge Mikael Odenberg fritt spelrum att utforma en ny moderat försvars- och säkerhetspolitik.
Och önskar Kinberg Batra i stället avpollettera honom en gång för alla är det relativt enkelt genom att göra en gammal hederlig ”put up or shut up”-manöver: erbjud Odenberg att återkomma in i fållan samtidigt som det moderata partikansliet läcker erbjudandet till pressen. I det läget skulle Odenberg antingen behöva anta utmaningen, och ta ansvar för sin egen revanschlusta, eller för evigt tiga. Oavsett skulle det gynna Moderaterna.
Csaba Bene Perlenberg