Den som hade FP-mötets skinkmackor på sitt rymliga samvete skulle få det tufft i Centern.
Det konstaterade riksdagsledamoten Johan Hedin (C) när han för några år sedan konfronterades med Folkpartiets, i hans ögon, torftiga fikakultur. (Liberal Debatt, 1/2011)
Skillnader i partikultur, som yttrar sig i alltifrån vilka politikområden som har hög status till vad som serveras på partimötena, är en anledning till att tankarna på partisammanslagningar på den borgerliga sidan aldrig blivit av. Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna var länge fyra väldigt olika partier, som hjälpligt hölls samman av en önskan att bryta Socialdemokraternas maktinnehav.
Sedan valsegern 2006 har de fyra partierna emellertid glidit allt närmare varandra. Successivt har de partiaktivas identiteter kompletteras med en gemensam alliansidentitet, som ofta framstår som nästan lika stark som identifikationen med det egna partiet.
En förklaring är det framgångsrika allianssamarbetet. Men det handlar sannolikt även om att dagens partier har färre medlemmar och att gruppen gräsrötter som till varje pris vill ”känna igen sitt parti” blir allt mindre för varje år som går. Dessutom börjar partierna befolkas av en generation politiker som är helt formade av allianssamarbetet, och som ser det som i det närmaste otänkbart att deras respektive parti skulle kunna existera i något annat sammanhang än som en del av Alliansen. Det gör också att de ideologiska referensramarna blir alltmer snarlika.
Sedan valet har alliansföreträdare talat om att det nu är tid för vart och ett av partierna att utveckla sin egen politik. Det är i högsta grad välbehövligt. Men samtidigt tar en av grundpelarna i Alliansen – att man går till val på ett redan framförhandlat valmanifest – bort möjligheten för väljarna att bestämma var tyngdpunkten i en borgerlig regerings politik ska ligga. Poängen, för väljarna, med fyra olika partier har med andra ord mer eller mindre upphört att existera.
Kanske är det precis den utveckling många väljare önskar sig. Skillnaderna mellan allianspartiernas väljare är små, och tycks bli mindre över tid, exempelvis sett till hur de placerar in sig på en höger-vänsterskala. Dessutom tyder mycket på att det finns en stark blockidentitet bland alliansväljarna. Det är en bidragande orsak till att Folkpartiet och Centerpartiet drar sig för att samarbeta vänsterut.
Den 19 november 1973 stoppade Centerpartiets förtroenderåd de långtgående planerna på att slå ihop C och FP på vad som gått till den politiska historien som ”Uppsala möte”. Drygt 40 år senare ser vi hur allianssamarbetet gör verklighet av det som då var omöjligt.
Successivt smälter de fyra allianspartierna samman till ett. Och Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna förvandlas till vad som kan liknas vid organisationer som SSU och S-kvinnor, som inom ramen för ett alliansparti driver sina profilfrågor och ibland kan inhösta en och annan seger. Varken partifolk eller väljare verkar i dag ha något emot en sådan utveckling. På gott och ont.
Svend Dahl