”Varför måste allt och precis allt göras till en jämställdhetsfråga?”
Frågan ställdes i en diskussionstråd på Facebook häromveckan. Just den här gången dök den upp i en debatt kring huruvida en bild kan få vara bara en bild och ett naket ben bara ett ben.
Det är en av de vanligaste frågorna jag får som feminist. Däremot är det långt ifrån den enklaste att svara på.
Ibland gör frågeställaren en liten miss i formuleringen som tillåter en att komma undan, om en råkar ha en trött-på-världen-och-dumma-frågor-dag. Okej, det politiskt korrekta är att säga att det inte finns dumma frågor, men efter att ha diskuterat normer, makt och mångfald på nätet ett tag så försöker jag inte ens låtsas längre.
Hen frågar då bara ”Måste allt göras till en jämställdhetsfråga” och jag kan svara ”Japp”, sätta punkt och göra hastig sorti.
Men det är självklart inte den sortens svar som gagnar feminismens sak eller för debatten framåt. Därför är det bra när det lilla ordet ”varför” finns med, för oavsett hur trött på världen jag är, har jag för mycket självaktning för att i detta läge retirera till sandlådenivå genom att svara ”därför”.
Svårigheten i att besvara frågan ligger i historien. Svaret inryms i hundratals år av kvinnoförtryck och patriarkala strukturer och decennier av strävan efter tillgång till demokratiska arenor, kroppslig integritet, rättvis fördelning av makt och inflytande och allt annat som hör den feministiska kampen till.
För att mitt svar ska äga legitimitet krävs det en viss förkunskap, eller åtminstone en stor öppenhet, hos den som ställer frågan. Den som fötts med privilegier har sällan behövt eller funnit intresse i att skaffa sig den kunskapen. Den som växt upp med och fostrats in i de könsnormer som råder är ofta så tätt sammanvävd med dessa att det inte alltid på ett ögonblick går att urskilja fel och rätt, ojämställt och jämställt.
Det är genom att göra precis allt till en jämställdhetsfråga som vi kan synliggöra det där som först bara skaver och känns lite märkligt för vissa av oss. Det där som anas men inte riktigt sticker ut. Om vi vänder och vrider på invanda sanningar och skrapar på ytan på det vi tar förgivet, det är då vi kan klokgöra oss själva och varandra.
Då kan vi aldrig låta en bild bara vara en bild och ett naket ben bara ett ben. Vi måste analysera. För strukturerna och normerna är inte huggna i sten. De byggs och upprätthålls av oss själva och det är därför vi också kan förändra dem.
Men det kräver att vi orkar förstå hur det förflutna formar nuet, och den typen av historisk reflektion är inte vår tids starka sida. Vi vill ha snabba lösningar och ett Twitter-långt svar på frågan ”varför”.
Frågar du mig en bra dag får du minst en fikarast eller helst en doktorsavhandling.
Alexandra Sundberg
delaktighetssamordnare i Skellefteå kommun och aktiv i föreningen Skeva
Frågar du mig en bra dag får du minst en fikarast eller helst en doktorsavhandling.