Vi människor utvecklas, och tänker om, och det är inte alls säkert att det som är rätt yrkesval i dag också blir rätt i morgon.
Om man tröttnat på sitt jobb är det dock ofta svårt att byta spår.
Vem vill anställa en lärare som helt plötsligt vill bli snickare?
Hur stor är chansen att snickaren som tröttnat snabbt kan få jobb som grafisk formgivare?
Nej, det är svårt att börja om i arbetslivet, så svårt att många av oss inte ens försöker.
Det är synd av flera anledningar. För det första är det knappast roligt för de individer som sitter fast i ett yrke som de inte vill ha. För det andra är det långt från en ideal situation för de företag och arbetsgivare som sitter med omotiverad personal. För det tredje är det ytterst kostsamt för staten att sörja för dem som blivit av med sitt jobb och inte kan hitta ett nytt i en annan yrkeskategori.
Men det finns en lösning och den har med framgång prövats av gymnasieelever runtom i Europa. Med hjälp av arbetsplatsförlagda lärlingssystem har man lyckats kombinera utbildning och anställning på ett förtjänstfullt sätt.
Eleverna tillbringar en mindre del av sin tid i skolan och resterande timmar ute på en arbetsplats som lärling. Det innebär att eleverna vid 19 års ålder kan ett yrke och dessutom har gymnasiekompetens i fem basämnen. I Österrike går redan 40 procent av eleverna i dessa lärlingsgymnasier.
Detta system borde införas även i Sverige – både för gymnasieelever och för dem som vill byta yrkesbana. Helt plötsligt kan läraren bli lärling hos en snickerifirma, och snickaren som tröttnat kan ta en lärlingsanställning på en reklambyrå.
Dessa lärlingsanställningar måste subventioneras på olika sätt. Ett viktigt incitament för att företagen ska vilja anställa lärlingar är ju att det kan ske till initialt låga kostnader. Arbetsgivaravgifter bör till exempel inte tas ut då dessa personer fortfarande är under utbildning.
Man måste dessutom omvärdera synen på begreppet lägsta lön. Företagen tar här nämligen ett delat ansvar med staten och individerna som vill byta bana – man anställer okvalificerad arbetskraft och lär sedan upp dem till fullvärdiga medarbetare.
Dessa kostnader, både för staten och för individen i form av lägre lön, smakar dock mer än de kommer att kosta. Att öka rörligheten på arbetsmarknaden, även mellan yrkeskategorier, skulle ge en mer dynamisk arbetsmarknad där människor trivs på sina jobb. Och vågar pröva nytt när de inte längre gör det.
Leif Svensson