Debatten om vem som blir Sveriges nästa överbefälhavare går het.
Sverker Göransons (bilden) förordnande går ut under hösten och redan 1 oktober tillträder hans efterträdare. Ett halvdussin kandidater har presenterats i media, fler diskuteras förhoppningsvis i maktens korridorer – utnämningen är viktigare än på mycket länge.
Få observatörer skulle våga sätta några pengar på en enskild kandidat, personerna som hittills nämnts är alla erfarna och kompetenta och med tanke på de tidvis frostiga relationerna mellan Försvarsmakten och regering och riksdag kan man mycket väl välja bort den närmaste kretsen kring Göranson, för att få en nystart på relationen mellan politiker och myndighet.
Med tanke på det föränderliga omvärldsläget kan det säkert vara klokt. Frågan är om man vågar tänka lika nyskapande kring den så omhuldade erfarenheten från Högkvarteret. Är det ett krav att behärska spelet där kan det bli svårt att någonsin få in frisk luft i korridorerna på Lidingövägen i Stockholm.
Följer man den politiska debatten skulle man dock lätt kunna tro att kandidatlistan hos beslutsfattarna är lika lång som telefonkatalogen. När det kommer till försvaret tycks nämligen alla vara experter. Undantaget skolan – alla har ju gått i en sådan – finns det inget utgiftsområde som på samma sätt detaljstyrs, som får motta lika många förnumstiga råd som Försvarsmakten.
Alla svenska män över en viss ålder – det vill säga de flesta av våra manliga rikspolitiker – har ju gjort lumpen. Och nio till arton månader på kompani är tydligen tillräckligt för att göra alla till insatta experter på allt från personalförsörjning till övningsupplägg till ledningssystem till – kanske framförallt – vapensystem.
Därför kan en partiledare gå ut offentligt och rekommendera inköp av en i och för sig billig men daterad och synnerligen personalkrävande luftvärnsrobot, utan att reflektera över var och hur den skulle passa in i verksamheten, och var personalen att bemanna systemet skulle tas utan att orsaka irreparabelt manfall på annat håll.
Eller när alla rikspolitiker kräver militär närvaro på Gotland utan att behöva räkna på varifrån personal och materiel ska flyttas, och hur mycket av budgeten som försvinner i resor, logi och transportkostnader på vägen.
Det efterfrågas inte förmågor, det efterfrågas exakt numerär, bemanning och kaliber. Däremot frågas det sällan varifrån pengarna ska tas – i försvarsdebatten har ”inom ram” blivit ett dåligt skämt.
Nästa överbefälhavare måste vara en person att hålla i handen när det blåser, för blåsa kommer det att göra. Men Försvarsmakten och dess ledning måste också bemyndigas att utföra politikernas direktiv utan omotiverad detaljstyrning, och deras åsikter om vad som är möjligt och rimligt behöver respekteras.
De där långa karriärerna som nu detaljgranskas inför utnämningen har ju förhoppningsvis gett politikerna en något djupare insyn i verksamheten än vad som kunde insamlas under 18 aldrig så trevliga månader som värnpliktig.
Amanda Wollstad