När jag står med tusentals andra vid kanten av Seine och ser Notre-Dame brinna är det beslutsamheten jag slås av.
Någon enstaka gråter, andra tar bilder med sina mobiler, några pratar, men de flesta bara står där – tysta och bestämda.
Ett par dygn senare har tio miljarder kronor redan samlats in till återuppbyggandet. President Emmanuel Macron har lovat att det ska gå på fem år. Alla står bakom beslutet.
För bara några dagar sedan såg vi ett sargat Frankrike med våldsamma gula västar, med Rassemblement Nationals (tidigare Front National) extremister på frammarsch och med en ”grand débat” i landets kommuner om hur Frankrike ska kunna hålla ihop.
Nu går enigheten nästan att ta på. De delar av katedralen som klarade branden ses som symboler för att klara utmaningen, för att hoppet ska segra.
När man stod så nära den brinnande katedralen som brandmännen tillät var det lätt att dra paralleller till ett jordklot som är alldeles för varmt.
Där tusentals byggnader och stora skogar gått upp i rök, liksom Notre-Dames spira. Där orsaken är samma brist på hänsyn till att verket – katedralen eller planeten – är skröpligt och skört och måste vårdas ömt. Där varje försök att fokusera på vems fel det egentligen är tar tid och energi från det centrala: att hejda branden och återställa verket så gott och så skyndsamt som det går.
Liksom Notre-Dame bringar klimatfrågan nu enighet. När vi förstår att det inte är i teorin, och inte en fråga för framtida generationer eller andra arter, utan handlar om här och nu, enas vi.
Vi står beslutsamma tillsammans med andra vi inte känner. Vi går i högmässa trots att vi inte är religiösa. Vi skänker pengar till det som leder arbetet framåt, stora summor frivilligt efter att tidigare ha klagat över småbelopp som vi tvingats betala i trängselskatt, flygskatt eller bensinskatt.
Innan katedralen brann pågick en renovering som få brydde sig om, och som många tyckte var onödigt dyr, och kanske inte behövdes. På liknande sätt har de små åtgärder som gjorts för att hejda klimatförändringarna ifrågasatts; varför ska just jag drabbas, varför ska vi göra detta just nu?
Efter branden är ifrågasättandet över, för Notre-Dame och för jordklotet där klimatstrejker, klimatmarscher och klimatupprop avlöser varandra och berättar för politiken att vi begär mer för att hejda uppvärmningen. När det hettar till ordentligt ger vi mandat till den politik som vi nyss knappt velat veta av.
Vi vill att politiken ska agera snabbt och beslutsamt, att de ska prioritera klimatet framför mycket annat som också pockar på resurser och uppmärksamhet.
Politiken kan bygga upp katedraler och hejda klimatförändringarna. För politiken är vi alla tillsammans.
En katedral som nyss brann, ett jordklot som är alltför varmt; när kampen blir påtaglig står vi enade.
Mattias Goldmann, vd tankesmedjan Fores