Den svenska modellen innebär att det är kommunerna som står för välfärdens genomförande.
Det är egentligen en bra modell. Men den kräver att vi för en diskussion om hur våra gemensamma resurser ska användas.
Med jobbskatteavdrag, skattesänkningar, privatiseringar och bolagiseringar har nationell politik i allt större omfattning valt att prioritera privat konsumtion före gemensam. Ska vi till exempel välja att satsa på att underhålla kommunal infrastruktur, som vatten och avlopp, före att avskaffa värnskatten för de rikaste?
Debatten om nedskärningarna inom kommunsektorn borde i större utsträckning handla om hur vi hanterar våra resurser.
Men vågar vi ta den debatten? Enligt min mening är svaret nej.
Ekonomi har förvandlats till en naturvetenskap där prislappar på människor, privata lösningar på välfärden och marknadsanpassningar är självklarheter.
Vi vet vilka som drabbas när det gemensamma får stå tillbaka för det individuella.
Som lokal politiker, i en liten kommun, har jag fullt upp med att tillsammans med andra försöka klara av kommunens uppdrag.
Men vi måste också kunna delta i en övergripande ideologisk debatt om framtidens välfärd. Det lokala perspektivet behövs i en sådan.
Frågan som kommer allt närmare är: Ska vi behålla den gemensamt finansierade välfärden, eller våga säga att i Sverige håller vi på att avveckla den?
Lennart Gustavsson, kommunstyrelsens ordförande i Malå kommun