Vi vill ha frihet. Kunna göra som vi själva vill.
Samtidigt vill vi ha gemenskap med andra.
I verkligheten kolliderar dessa båda önskemål.
Utifrån ett tekniskt perspektiv har vi aldrig haft lättare att kommunicera med varandra, ändå ökar ensamheten. Vissa menar att den till och med är farligare för folkhälsan än vad rökningen är.
Valfrihet är ett honnörsord för många, och marknaden verkar vara lösningen på det mesta.
Detta har säkert varit bra för de resursstarka, och för människorna i landets större städer. Men landsbygden och de resurssvaga har ofta fått betala priset.
Individualismen har också fått konsekvenser för folkrörelserna. Det är färre medlemmar i de politiska partierna, liksom i kyrkorna, och det är ofta svårt att få folk att ställa upp i olika styrelser.
På Facebook och Instagram vill man ha många ”likes” och ”följare”. Elitidrottare är inte längre trogen en klubb, utan byter gärna om det förstärker ”varumärket” och den egna kassan.
Det som oroar mig är att det inte finns lika många exempel på att samhörigheten mellan människor stärks.
Exemplen skulle kunna göras fler. Det som oroar mig är att det inte finns lika många exempel på att samhörigheten mellan människor stärks.
Barn som inte får kärlek och närhet hämmas i sin utveckling. Samma sak gäller även för oss äldre – även om det inte är lika uppenbart.
Vi mår bra av gemenskap. Det spelar ingen roll om det innebär att heja på AIK i en fullsatt ishall, eller sjunga julpsalmer i en fullsatt kyrka. Det känns bra efteråt.
Det känns också bra att dela personliga tankar på en ”Sinnesrostund” på Stadsmissionen, eller att lyssna till en god vän som har problem.
När individualismen och ensamheten ökar i samhället är det logiskt att extrema grupper, både politiska och religiösa, utövar en lockelse för många. I ett samhälle som befinner sig i ständig förändring är det tryggt att hitta ett tydligt och avgränsat ”Vi”.
Det går inte att vrida tillbaka klockan och allt var inte bättre förr. Vi behöver i stället fundera på hur vi ska utveckla samhörigheten, både på det lilla personliga planet och på det stora nationella.
Under större delen av 1900-talet kunde vi definiera oss som arbetare, borgare eller bönder. Vi hade fem politiska partier som tog vara på och bevakade våra intressen.
I dag är identiteterna många fler. Man kan vara globalist eller nationalist, hetro eller HBTQ, kristen, muslim eller ateist. Man kan vara född i Sverige eller i något annat land.
Jag tycker inte att våra politiker och ledande opinionsbildare tagit denna utmaning på allvar.
Istället för att försöka skapa en bild, där mångfalden kan rymmas i samförstånd, hårdnar polemiken och individualismen och nationalismen tilltar i styrka.
”Omslut mig med din kärlek. Världen behöver mig” (svensk psalm 96).
Det ord som både troende och icke-troende borde kunna instämma i.
Hans Marklund, präst