Tänk dig att du inte kan prata med ditt eget barn. Att du ser det skratta, gråta och växa – men saknar språket för att mötas. Tänk dig att bo på ett äldreboende där ingen förstår dig, där du tystnar i ett rum fullt av ljud. Så ser verkligheten ut för många döva i Sverige. Inte på grund av sin hörsel, utan för att samhället gång på gång sviker det språk och den kultur som bär oss.
Dövkulturen bygger på svenskt teckenspråk och har vuxit fram genom generationer. Den är en levande kultur, ett språk. Dövkulturen är en ovärderlig del av vår identitet. Den bärs av svenskt teckenspråk, vår historia, våra gemenskaper – i föreningar, på dövskolor och vid evenemang som Dövas dag och Svenska teckenspråkets dag, den 14 maj. Det är i dessa sammanhang vi speglar varandra, växer och stärker vår självkänsla. Men trots detta osynliggörs dövkulturen gång på gång i samhällets beslut och prioriteringar.
Föräldrar till döva barn får bara 240 timmar teckenspråksutbildning i Sverige. I Norge får de 1 600. Det är skillnaden mellan att kunna ha ett samtal – eller att inte förstå sitt barn. När språket saknas förlorar barnen sin självklarhet, sin trygghet – och pulsen försvagas. Döva barn måste få växa upp med sin kultur och sitt språk från början.
Det gäller även fritiden. Döva barn saknar ofta tillgång till aktiviteter där de kan möta andra döva och få vara sig själva. Det behövs fler trygga mötesplatser med teckenspråkig personal – där döva barn kan känna sig hemma och växa i sin identitet.
Många unga och vuxna döva upplever ensamhet i skolor, på arbetsplatser och i vardagslivet där teckenspråk saknas. När vi är den enda döva i rummet, när samtalen sker utan oss – då bleknar vår röst. Vi behöver fler sammanhang där döva och svenskt teckenspråk är normen, där vi kan uttrycka oss fullt ut och känna att vi hör hemma.
Och våra äldre? De hamnar ofta på äldreboenden där ingen förstår teckenspråk. Där våra minnen, vår humor och vår historia går förlorade i tystnad. Döva äldre riskerar att förlora livslusten – inte för att de åldras, utan för att deras språk och kultur suddas ut.
Dövkulturen är inte ett särintresse. Den är vår puls – vår livskraft, vår gemenskap, vår stolthet. Sverige har lovat att alla människor ska ha lika rätt till delaktighet. Då måste vi börja lyssna – inte bara på orden, utan på pulsen som bär våra liv.