Det som sker därefter talar vi mindre om – det strukturella faktum att kvinnor, särskilt efter 60, drabbas ekonomiskt hårdast när ett äktenskap tar slut. I Västerbotten har antalet skilsmässor i åldern 60–79 år dubblats sedan 2000. Det här är inga marginella förändringar. Det handlar om en ny livsfas som allt fler går in i – utan skyddsnät.
En skilsmässa senare i livet kan innebära frihet och nya möjligheter. Men för äldre kvinnor kan den också riva undan mattan ekonomiskt. Kvinnor har i genomsnitt 26 procent lägre pension än män. De har också lägre inkomster, färre tillgångar – och står mer sällan som ägare till hem, bil och sommarstuga.
Ta ett gift par i Västerbotten som köpte hus 1981. Den genomsnittliga villan har ökat i värde nio gånger om, vilket motsvarar 2,5 miljoner kronor i vinst. Formellt får kvinnan hälften vid bodelning – men i praktiken är det ofta hon som tvingas flytta. Ett nytt bolån beviljas i första hand till den med högst inkomst och längst återbetalningstid. Där faller många kvinnor bort.
Kapitalfrigöring via ett 60pluslån är en möjlig väg för den som äger sin bostad – men här slår ägandeklyftan till, eftersom många kvinnor inte står som formella ägare. Män äger i genomsnitt dubbelt så mycket som kvinnor – inom fastigheter, företag och finansiella tillgångar.
Endbrights nya rapport (2025) visar dessutom att kvinnor över 60 är klart mer oroliga för sin ekonomi än män: 65 procent uppger att de oroar sig ofta, jämfört med 41 procent av männen. Närmare fyra av tio kvinnor säger att ekonomin är ett stort hinder för att kunna separera – siffror som stöds även av Ownershifts tidigare rapport, Ägande i nöd och lust.
Det innebär att många äldre kvinnor sitter fast i äktenskap – inte av lust, utan av nöd. Det är en stor och allvarlig orättvisa. Vi behöver ett system som tar höjd för att äktenskap kan ta slut – också senare i livet. Det handlar om reformer i pensionssystem, kreditregler och bostadspolitik. Men också om ett nytt sätt att prata om äldre kvinnors ekonomiska liv. I dag osynliggörs de. Deras behov beskrivs som undantag – trots att de är normen.
En kvinna som skiljer sig vid 67 ska kunna börja om. Utan att behöva räkna varje krona. Utan att förlora sitt hem. Utan att hamna i en ekonomisk återvändsgränd. Det är inte bara en jämställdhetsfråga. Det är en fråga om värdighet.