Konsumentpolitik handlar inte bara om reklam och bluffakturor – den handlar om människors faktiska möjligheter att delta i samhället. När hyrorna ökar med ca15 procent på tre år, men bostadsbidraget står still, förlorar konsumenten sin makt.
En ensamstående förälder har idag inte råd med ett tryggt boende eller näringsrik mat. Unga vuxna med låga inkomster har inte en chans att ta steget till sin första egna bostad. Det handlar inte om dåliga val, utan om att trygghetssystemen monterats ner.
Bostadsbidraget har blivit ett sorgebarn. Inkomstgränser och kostnadstak har stått still sedan 90-talet, trots att hyrorna har fördubblats. Resultatet är ett stöd som ser bra ut på papper – men som inte fungerar i verkligheten.
Det tillfälliga extra bidraget som nu avskaffas var inget lyxpåslag, utan ett svar på en kostnadskris. Att ta bort det, samtidigt som matpriserna stigit med 40 procent och kollektivtrafiken blivit en börda, är att sparka på dem som redan ligger.
När staten backar, kliver marknaden fram. Familjer skjuter upp räkningar, köper mat på kredit – och Klarna blir det nya bostadsbidraget. Det är inte bara orättvist. Det är samhällsfarligt.
Staten säger att det finns bostäder. Men vad hjälper det om ingen har råd att flytta in? I Skellefteå finns idag bostäder, men i nyproduktionen ligger hyrorna på minst 7 000 kronor för en tvåa på ca 40 m2, önskas större så ökar kostnaden snabbt till över 10 000 kronor i månaden. Det är orimliga summor för låginkomsttagare, unga och ensamstående.
Regeringen säger att sänkt skatt väger upp. Men för många innebär det några hundralappar – samtidigt som tusenlappar försvinner i uteblivet stöd. Det är inget lyft. Det är ett hån.
Bostadsbidragets nedmontering är inte bara ett socialt svek – det är en konsumentpolitisk kris. Vill vi ha ett Sverige där unga får möjlighet till ett eget boende och där barnfamiljer får vardagen att gå ihop, måste vi tala klarspråk om statens ansvar.