Sd-regeringens minister uttryckte att beslutet att försämra högkostnadsskyddet för mediciner var ett svårt beslut att ta. Han nämnde att detta steg var nödvändigt för att hantera de ekonomiska utmaningar som landet står inför, även om det innebär att vissa grupper i samhället får det tuffare.
Även den lokala moderata politikern försökte rättfärdiga höjningen av medicinavgifterna med hänvisning till den nuvarande kostnadsutvecklingen, och menade att det var ett nödvändigt steg för att säkra Sveriges ekonomi på lång sikt.
Jag kan inte låta bli att undra – var det verkligen lika svårt för dessa politiker att fatta beslut om att höja arvoden och löner för de som redan tjänar mycket, till exempel Ulf Kristersson och Jimmy Åkesson, med mer än 3000 kronor i månaden?
Det väcker frågor om prioriteringar och värderingar i dagens politik. Att ge höjningar till de redan välbeställda är kanske enklare och mer populärt bland deras väljare, medan beslut som påverkar de mest utsatta – låginkomsttagare, pensionärer, barnfamiljer och andra sårbara grupper – riskerar att bli mer smärtsamma att genomföra.
Det är tydligt att Sd-regeringen tycks ha låga tankar om Sveriges svagare grupper. Deras politik visar en tendens att prioritera de som redan har det bra, medan de missgynnar de grupper som kämpar mest för att klara vardagen. Det är ett oroande tecken på en politik som inte tar tillräcklig hänsyn till social rättvisa och solidaritet.
Denna typ av prioriteringar riskerar att förvärra ojämlikheten i samhället och skapa ett allt splittrare Sverige, där de mest utsatta hamnar ännu längre utanför. Historien kommer att döma den här typen av politik hårt. En regering som gång på gång väljer att gynna de redan privilegierade och missgynna stora delar av befolkningen har knappast någon plats i framtidens berättelse om ett rättvist och inkluderande Sverige.
Det är dags att politiken riktar fokus på att stärka och skydda de som behöver det mest, inte att ytterligare försvaga deras möjligheter till ett värdigt liv.