Debatt: Hur skapar vi klimatmedvetenhet?

Under de senaste 10 000 åren, den period som den mänskliga civilisationen som vi känner den har utvecklats, har avvikelsen från medeltemperaturen 14 grader aldrig varit större än plus eller minus 0,5 grader. Men nu är vi utanför det spannet och orsaken är mänsklig aktivitet. I förhållande till förindustriell tid så har den globala temperaturen ökat med 1,3 grader. Det är enormt dramatiska siffror som med nuvarande utsläpp pekar mot 3-5 graders ökning vid nästa sekelskifte. 

Johan Rockström, professor och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research har i en intervju 2024 sagt att ”förståelsen för det här bland allmänheten är chockerande låg”. Hur kommer det sig?

Evolutionen har gett människan en hjärna som är inriktad på överlevnad och utveckling. I centrum finns ett känslosystem som varnar oss när fara råder. Rädsla och skam är en del av detta system. Omedelbara hot och faror registreras blixtsnabbt och skickar signaler till kroppen att försvara sig, i första hand med flykt eller kamp. Problemet med klimatförändringarna är att hotet för oss i Sverige framförallt finns i framtiden och då behöver vår kropp inte reagera snabbt för att försäkra oss om trygghet. Istället kan vi, med hjälp av våra utvecklade kognitiva funktioner, skaffa oss kunskap för att förstå hur stor krisen är. Alla ”som vet” måste inskärpa allvaret så att vi känner rädsla. Politiker, näringsliv, massmedia och andra med makt kan vara mycket tydligare (jämför t.ex. statsministerns tal till nationen under pandemin).

Skamkänslans funktion är att tillförsäkra oss en plats i gruppen. Det gynnar överlevnad vilket var helt nödvändigt på den tiden vi levde på savannen i Afrika med vilda djur nära inpå. Inkludering och samarbete ökade chansen till överlevnad och vår hjärna fungerar på samma sätt idag. Skam är alltså ett medel för beteendeförändring. När det blir uppenbart att man lever med stora koldioxidutsläpp (t. ex. hög konsumtionsnivå och många långa flygresor) som dessutom drabbar medmänniskor kommer de flesta att känna skam och korrigera sitt beteendemönster.

Klimatkrisen har moraliska implikationer. Man kan ställa frågan: vad ger mig rätt att utsätta andra för en livsfarlig framtid? Empati och moral är centrala i ett civiliserat samhälle. Forskning tyder dessutom på att en viss grad av empati är medfödd. Tvååringar som ser sin jämnårige gråta uppmärksammar detta och vill vara till hjälp. Moralen kan ses som en kollektiv överenskommelse om normer. Dessa håller oss samman och skammen hjälper oss att socialt inordna oss. 

Tyvärr tror många att passivitet blir en följd av rädsla och skam. Men varför skulle vi reagera annorlunda på rädsla för klimatförändringarna än vad vi gjorde i samband med pandemin eller inför NATO medlemskapet? 

Så hur är det med hoppet då? Det är förstås nödvändigt, uppgivenheten tar oss ingenstans. Min uppfattning är att hoppet är ett resultat av agerande. När vi gör något, helst tillsammans med andra, känner vi mening och hopp. Då strömmar kraften till och vi kan använda oss av våra livsnödvändiga känslor.