Larmen från Region Västerbottens hälsocentraler blir allt fler. I lokalpressen kan vi nästan dagligen, nu senast den 8 maj, läsa desperata nödrop från personalen. Situationen är inte längre bara ansträngd, den är ohållbar. Personal vittnar om konstant underbemanning, växande arbetsbörda, samvetsstress och känslan av att inte längre kunna arbeta patientsäkert. Det är inte värdigt – vare sig för personal eller patienter.
Hälsocentralerna är vårdens grundbult. Här sker det första mötet, här förebygger vi, skapar trygghet, behandlar och lotsar vidare. Men ärendena blir bara fler utan att resurserna ökar. Den digitala tillgängligheten har förbättrats men kapaciteten att möta efterfrågan saknas. Personalen blir inte fler, medan uppgifterna växer.
Att larmen inte får gehör från den politiska regionledningen är djupt allvarligt. Att inte ersätta personal som slutar är inte bara kortsiktigt farligt, det är långsiktigt förödande. Tröttheten växer, orken sinar. Till slut går det inte längre.
När arbetsmiljön brister blir det svårare att rekrytera och behålla personal. Det riskerar vårdkvaliteten, bryter kontinuiteten och urholkar patienternas förtroende. Patienterna drabbas av längre väntetider, fördröjd kontakt och bristande kontinuitet.
Den politiska regionledningen måste agera kraftfullt. Det krävs en konkret plan som förverkligar alla högtidliga löften på majoritetens niopunktslista. Det handlar om att ersätta personal som slutar, utbilda fler ST-läkare, förbättra arbetsvillkor, ta bort, minska och förenkla administrationen. Ta vårdpersonalens erfarenheter på allvar. Utan fungerande primärvård faller hela hälso- och sjukvården.
Utöver en plan behövs mer resurser. Den socialdemokratiska majoritetens föreslagna budgettillskott på en procent utöver landstingsprisindex, LPI, är en droppe i oceanen när primärvården går med 168 miljoner i underskott. Vi i M och den borgerliga oppositionen föreslog 58 mkr mer till primärvården.
Vi har engagerad och lojal personal. De förtjänar rätt förutsättningar och att bli tagna på allvar. Om vi inte vänder utvecklingen nu riskerar vi kompetenstapp. Primärvårdsyrken tappar i attraktivitet och unga tvekar att utbilda sig. Glesbygdens vård hotas. Det är en utveckling vi inte har råd med.
Det krävs politisk vilja – inte bara ord, utan handling.