Det började lovande. Med ett lag som både vann matcher övertygande och hittade vägar att brotta sig ut ut tuffa parterrunderlägen.
AIK inledde helt enkelt SHL-säsongen som ett topplag. Med en solid defensiv i kombination med betydligt fler offensiva hot är för ett år sedan.
Men allt eftersom har verkligheten kommit ikapp. Det har blivit mer och mer ojämnt samtidigt som målskyttet och powerplay kallnat. Det känns dessutom, precis som fallet var förra säsongen, som att det till stor del är Jocke och Möller som ska göra det framåt.
Så med tre raka förluster i ryggen finns det skäl att säga att det är dags att vakna, AIK. Särskilt då säsongens hittills största överraskning väntar. I Saab Arena dessutom där Linköping vunnit samtliga sex matcher den här hösten.
Snabbt upp och ner
AIK är femma i tabellen, så det är långt ifrån någon jättefara på SHL-taket. Säsongen är dessutom ung. Men som vi vet går det snabbt i hockey och i ett trepoängssystem. Staplas förlusterna på varandra innebär det att man snabbt förvandlas till en sjunkande sten.
Det har tjatats en hel del om att AIK måste bli jämnare i sin prestation. Att man inte kan hålla på att svaja upp och ner under matchens 60 minuter. Det är helt sant. Men för att nå dit måste varje spelare gå till sig själv och bidra med en förbättring. Hos vissa finns det väldigt mycket mer att ge. Hos andra får AIK i stort sett hundra procent varje kväll.
Tittar vi djupare på spelarprestationer är det än så länge tydligt att de offensiva nyförvärven lyst med sin frånvaro. Edwin Hedberg, Juhamatti Aaltonen, Mathis Olimb och Robin Alvarez är alla relativt dyra rekryteringar som är i Skellefteå för att tillsammans bidra med spets och en hel del poäng.
Svala siffror
Lägger vi ihop kvartettens produktion så ligger den på sju (3+4) poäng efter nio omgångar. Det vill säga sju poäng på 36 matcher tillsammans. Det är som vi alla kan förstå alldeles för lite och att vi framöver kan kräva betydligt mer.
Jag brukar dock säga att när det kommer till nyförvärv så behöver vi ge dem omkring 10-15 matcher i SHL innan vi fullt ut kan bedöma dem. Det eftersom omställningen brukar vara väldigt stor att byta lag och att blir bekväm på det sätt som AIK tränar och spelar. Ett bra exempel på det är Patrik Zackrisson som efter att han acklimatiserade sig blommade ut rejält.
Att någon i den nämnda kvartetten kommer bli en ny "Zacke" tror jag dock inte. Men det jag vill komma till är att vi inte ska plocka fram någon motorsåg ännu. Däremot är det dags för de nya offensiva raketerna – och många andra i AIK – att steppa upp framöver.
Och varför inte börja idag?
Det känns som ett perfekt läge för AIK att knäppa serieledaren på näsan. Om inte blir snabbt frågetecknen fler och fler.
*****
Förutom att Jocke Lindström och Oscar Möller fortsätter bidra med sin ständiga produktion är Andreas Wingerli och Emil Djuse de som lyst allra mest i AIK under säsongsinledningen.
Duon bidrar alltid med ett hundraprocentigt arbete samtidigt som de bevisat att de är redo att ta nästa steg offensivt. Emil Djuse har skapat så mycket mer än många av AIK:s forwards och är i stort sett ett hot varje gång han är inne och laget befinner sig i offensiv zon. Som jag ser det är det givet att han ska finnas med i kommande landslagstrupp till Karjala Cup, som spelas 8–11 november.
Wingerli är kanske inte där än. I Tre Kronor. Men han spelar just nu en viktig roll i AIK:s jakt på ett trendbrott. För Lyckselsesonen är utan tvekan ett föredöme på isen och en spelare som andra behöver ta rygg på.
*****
Skadeläget ser bra ut i AIK då Jocke Lindström är tillbaka och då Edwin Hedberg, som haft vissa känningar senaste dagarna, kommer till spel.
I LHC är läget också bra. I stort sett skadefritt. Nick Sörensen, som spelade en säsong i AIK, är lagets bästa poängplockare med nio pinnar på lika många matcher. Sju av dem är dessutom fullträffar. Ett imponerande facit så här långt.
Så två lag med bra förutsättningar alltså. Pucken släpps 14.00 – på en söndag dessutom. Konstigt värre. Hur som helst så må bästa lag vinna. Som alltid.