Valet föll inte på Calgary Flames, som Emil Djuse varit i kontakt med under säsongen. Istället har Skellefteå AIK-backen kritat på ett ettårigt avtal med Dallas Stars. Ett tvåvägskontrakt som innebär att det i dagsläget är omöjligt att säga var Djuse kommer få inleda kommande säsong.
Tittar vi på Dallas Stars kontraktsläge i sin helhelt så har man fyra backar under kontrakt nästa säsong: John Klingberg, Miro Heiskanen, Stephen Johns och Jamie Oleksiak. Fem med Djuse alltså, men då det är omöjligt att sia om vilka namn om kommer att komma in så är det i sin tur svårt att sia om Djuses chanser.
Men tittar vi på de namn som finns så har Dallas långt ifrån ligans vassaste backuppsättning på pappret. Så jag blir inte alls förvånad om Djuse kommer att få chansen att visa upp sig. Vi ska även komma ihåg att det ofta, historiskt sett, varit de som man kanske trott minst på innan de åkte över Atlanten som lyckats bäst. Djuse har dessutom en frejdig spelstil som skulle kunna komma väl till pass så länge han kommer in och gör bra ifrån sig från start. För som vi vet har Djuse en väldigt hög högstanivå. Problemet har dock varit att lägstanivån varit lite för låg.
Sammanfattningsvis känns detta som ett smart och intressant val då Dallas är inne i en positiv spiral med ett lag som andas både rutin och ung hunger. Nu är det upp till Djuse själv att bevisa att han vill bli en bricka i det gröna framtidspusslet.
*****
I och med att Djuse nu skrivit på ett kontrakt kan vi till hundra procent slå fast Skellefteå AIK:s backuppsättning säsongen 2019/20.
Precis som hela AIK:s lagbygge är backsidan väldigt ung. Visst, den kanske inte kryllar av juniorer, men med tanke på att Niclas Burström är äldst med sina 28 år så förstår man att det långt ifrån är något ålderdomshem.
Många saknar Fredrik Lindgren. Så även jag. Men med tanke på allt som hänt så går det förstå AIK-ledningens beslut att inte erbjuda klubbikonen ett nytt kontrakt, även om det sved långt in i allas hjärtan.
Varför kanske ni undrar?
Jo, först och främst så var det sedan länge bestämt att man skulle ha åtta backar varav en skulle komma från juniorlaget (Adam Wilsby). Och när AIK lyckades landa både Arvid Lundberg och Niclas Burström – vilket för ett par månader sedan var långt ifrån glasklart att det skulle ske – så föll Fredrik Lindgren utanför.
Men skulle AIK inte kunna ha nio backar i sin A-lagstrupp?
Jo, absolut. Men det skulle i sin tur innebära att den redan ansträngda budgeten skulle ha mindre kapital att lägga på forwardssidan samtidigt som chansen för speltid för Wilsby skulle minska avsevärt.
Det är exakt denna typ av svårigheter som sportchefer och GM:s brottas med i vardagen. Sen om AIK gjort rätt eller fel, det är omöjligt att säga i dagsläget.
Sen ska vi komma ihåg att det alltid är svårt att komma in som ny sportchef med flertalet befintliga kontrakt. Då har man inte möjligheten att bygga sitt eget lag utan får anpassa sig efter det som redan finns och därifrån försöka göra det bästa möjliga. Nu menar jag inte att Lundkvist och Forssell inte är nöjda med det man har – men hade man fått börja med ett blankt papper så hade mest troligt Fredrik Lindgren blivit kvar.
Sist men inte minst så är jag rätt så säker på att GM Forssell och sportchef Lundkvist inte vill att AIK ska bli en förening som bryter kontrakt till höger och vänster. Det sprider inget bra rykte alls. Istället gäller det att skapa en omgivning där spelare känner tillit och förtroende samt att AIK blir en plats där spelare – ung som gammal – tar stadiga steg i sin utveckling.
Och tittar jag på AIK:s backuppsättning med Wilsby, Petter Granberg, Jonathan Pudas, Filip Berglund, Jacob Andersson, Patrik Norén, Arvid Lundberg och Niclas Burström så ser jag exakt det: Utvecklingspotential. Jag ser även mycket rutin och stabilitet.
AIK:s backsidan blir således oerhört spännande att följa. Även om jag – precis som många – saknar Fredrik Lindgren.