Det blev en kraschlandning av sällan skådat slag i lördags för AIK. Skelleftefans hörde av sig och sa att de skämdes över sitt lag. Vem kan klandra dem? AIK blev överkörda på samtliga punkter. Jag har sett AIK bli utspelade förr, men jag kan inte minnas att jag har sett laget så förödmjukat sedan jag flyttade hit 2006.
Oscar Engsund slog stackars Rickard Hugg blodig. Hugg tittade bedjande mot domarna och Engsund bara log. Luletränarna Tomas ”Bulan” Berglund och Henrik Stridh stod och skrattade i båset. De njöt av livet, våren och att titta på resultattavlan. Där stod det 1–5. AIK åkte runt och vände andra kinden till.
Eller rättare sagt, AIK såg paralyserade ut. De stod inte upp för varandra ens när Luleå fortsatte att ställa till scener. De var på Jonatan Berggren så fort de fick chansen. Var var alla som skulle stå upp för AIK då? Tyrväinen var beredd att ta matchstraff för läxa upp Joakim Lindström efter vad han gjorde mot Erik Gustafsson. Var var alla då? Oscar Möller bröts ned i hörnet och AIK-spelarna åkte och tittade på domarna. Och på tavlan stod det 1–5.
Obegripligt. Tamt. Lamt. Tafatt.
SHL-slutspel och även annan elitidrott på seniornivå är ingen politiskt korrekt verksamhet. Förstår man inte det, kommer man att förlora. Det gäller att hantera striderna på alla nivåer. De skickliga spelarna måste hantera den tuffa nivån och de tuffa spelarna får inte gå över gränsen så det kostar för laget. Det gäller att lägga fokus på rätt saker. Det handlar också om konsten att anpassa sig. Bedömningarna har sina begränsningar, men det är en annan diskussion. Som spelare och lag handlar det om att anpassa sig.
Efteråt pratades det om AIK:s bortdömda mål och om domarna. Men anledningen till att Luleå vann har inget med det att göra. Luleå var hungrigare, elakare, snabbare, starkare – och otroligt mycket bättre. På alla punkter.
Joakim Lindström, Niclas Burström, Arvid Lundberg, Oscar Möller, Melker Karlsson, Pär Lindholm och Petter Granberg har alla vunnit SM-guld. De vet vad som krävs, men lördags såg det ut som om alla har glömt hur man gjorde. Det är helt obegripligt.
I Luleå verkar de ha desto bättre koll och då är det knappt någon som har en medalj sedan tidigare.
Det har varit lätt att vaggas in i hur det finns en långsiktig plan och att det kommer att betala sig på sikt att matcha 13 forwards och sju backar. Nu kan inte AIK vänta längre på att det ska ge effekt. För på måndag gäller det att agera i vad som händer där och då. Inte vad som händer om två veckor. För det stora målet just nu är att den här säsongen ska överleva minst en dag till. Längre framförhållning än så finns det inte utrymme för längre.
Tränarna måste rannsaka sig själva och svälja eventuell stolthet. De har också angenäma problem i den bemärkelse att alternativa planer redan finns färdigmonterade. De behöver bara dammas av.
* Olympic line med Möller, Lindholm och J Lindström
* Landslagsline med Frödén, Wingerli och Berggren.
Därutöver är de ganska angenämt att bygga ytterligare två linor.
Det måste även justeras i powerplay. Burström fick chansen istället för Nilsson och effekten blev noll. AIK har fortfarande samma utdelning i boxplay som i powerplay Så här långt. Utdelningen måste börja komma i powerplay. Någon förväntade fördröjd effekt går inte längre att förlita sig på.
Laget spelar för klubbmärket på måndag. Åker laget ut är det största slutspelsfiaskot sedan återkomsten till SHL.
Luleå imponerar. De har gjort nästan allt rätt. Därför har de matchboll och de har också en bra känsla i ryggen. Lulefansen torde vara obegränsat stolta över sitt lag. De har fått allt dit de vill. De är vinnare i snackmatchen, fysmatchen, matchen och därtill kostar de ändå på sig att kalla sig underdog. Alla gillar en underdog, även Luleå faktiskt började säsongen som en guldkandidat.
Lundqvist och Gustafsson, som loggar över 25 minuter varje match, tycks ju bara bli bättre ju mer istid de får.
Den här akademiska nästan pretentiösa imagen som AIK har antagit, har kört i diket. Det har ju också blivit på modet med all möjlig statistik som stöd och förklaringsmodeller. Problemet är att den här akademiska hållningen har gått så långt och ingen verkar kunna säga om det är bra eller dålig match innan statistiken har gåtts igenom.
Ska AIK hitta en fortsättning i den här serien finns bara två kolumner att räkna och se till att vinna: antal vunna närkamper, som i sin tur kommer att vara kausalt (orsak/verkan) med antal mål i förhållande till motståndaren.
Det fina med slutspelsserien är att otroligt mycket kan hända innan någon har fyra segrar. Men, som det här har utvecklats blir jag i nuläget oerhört förvånad om AIK spelar mot Rögle på fredag. Just nu känns till och med spel på tisdag ytterst tveksamt.