Vissa försvinner och vissa kommer in. AIK-pusslet ser dock spännande ut och mycket tyder på att truppen kan bli både spännande och stark nästa säsong – så länge de sista pusselbitarna träffas rätt.
Skellefteå AIK:s säsong slutade med en utklassning i SM-finalen. Mot ett övermäktigt Växjö vars lag var lika överlägset som AIK:s anno 2014.
Veckan efter silvret kom nyhet efter nyhet att spelare lämnar Skellefteå. Fullt logiskt med tanke på det sedan länge stått klart att stora delar av spelartruppen kommer att bytas ut till nästa säsong.
Tappet av Tim Söderlund var det som sved för AIK. En egen talang som väljer en annan SHL-klubb är på flera sätt inte bra för föreningen. Däremot tåls det att tilläggas att Tim Söderlund är en kille som alltid gått sin egen väg. Precis så var även fallet denna gång.
Men i och med att AIK inte själva snabbt presenterade några nyförvärv blåste det helt plötsligt negativa vindar i Västerbotten.
Det är också lätt hänt i världen som så fint heter Silly season. Folk tenderar att snabbt glömma framgångar och istället måla upp problem.
AIK hade dock, trots allt, kunnat vara mycket smartare i sin kommunikation. Jag har själv aldrig förstått varför AIK inte – precis som många andra klubbar och några dagar efter en säsongs slut – släpper en nyhet på sin hemsida med en lista på vilka spelare som kommer att lämna och i samma veva passa på att tacka dem för sina insatser i svartgult. Att låta bli skapar bara mer spekulationer och frustration samtidigt som uppgifter och rykten förblir den officiella sanningen fram tills spelarnas nya klubbar presenterat sina nyförvärv.
Burström-historien
Mitt i allt ihop kom nyheten att Niclas Burström nobbat AIK:s bud och tackat jag till Skellefteå AIK-kolonin Växjö.
En slag i magen för alla inbitna AIK-fans. Även en tråkig nyhet för AIK själva.
Att det blev som det blev har dock sin förklaring. Skellefteå AIK har redan en relativt färdig backsida vilket gör att man gissningsvis maximalt var beredda att lägga cirka 200 000–250 000 i månaden på Burström.
En bra lön. Absolut. Men däremot inte i närheten av vad Växjö – som bland annat tappar Eric Martinsson, Joel Persson och Noah Welch på sin backsida – var beredda att lasta.
Skiljer det i runda slängar 100 000 kronor i månaden eller ännu mer är det också förståeligt varför Burström väljer att prova något annat än en återkomst i AIK.
För AIK innebär "tappet" av Burström att man istället har mycket mer pengar över att lägga på sin forwardssida. Hade man istället gått all in på "Nisse" hade man mest troligt fått avvara ett spetsigt nyförvärv på forwardssidan.
Och ser man på den gångna säsongens lagstruktur – med en förstakedja som stod för majoriteten av den offensiva produktionen – så behöver utfallet i slutändan inte vara fel.
Viktiga pusselbitar
Och på tal om nyförvärv på forwards- och centersidan så är det pusselbitar som kommer vara av ytterst stor vikt att de träffas rätt. För Mikael Lindgren är det ett uppdrag som kan innebära skillnaden mellan stor framgång och en ny svajig vinter.
Som jag förstått det – av att ha pratat med människor med god insikt i AIK – så är det tänkt att en förstacenter, en vass forward i andrakedjan och en bra forward i tredjekedjan ska in.
Här finns det också kapital för att vara med i jakten på de bästa på marknaden som är öppen för spel i SHL.
Talanger
Underifrån är det också väldigt spännande då framförallt Jonatan Berggren, men också Albin Eriksson (som inte är officiellt klar ännu), är de två största talangerna på mycket länge i Skellefteå AIK.
Lägg därtill att Andreas Wingerli och Linus Lindström är en sommar större och starkare så förstår vi att det finns kapacitet för att det blomstrar underifrån.
Visst finns det frågetecken vilken nivå Berggren och Eriksson kommer att hålla på SHL-nivå i sin första A-lagssäsong. Men ser man det på lång sikt är det positivt för AIK att de redan nu får chansen på allvar.
Måste komma igång
Sist men inte minst – sett till spelarsidan – så har AIK det gått ställt med tanke på att Jocke Lindström, Oscar Möller, Bud Holloway och Adam Pettersson redan finns på kontrakt.
Det stora frågetecknet här är utan tvekan Bud Holloway. Den tidigare stjärnan har en blytung säsong i bagaget där han offensivt var lika kall som en vinter i Lapplandsfjällen.
Jag vet att många försvarar Holloway, som alltid gör sitt bästa och jobbar hårt för laget, vilket bland annat syns då han allt som oftast har bra plusminus.
Men Bud kostar inte över 200 000 kronor i månaden för att jobba hårt. Han ska vara en spelare som producerar bakom Möller och Lindström, och det var han inte i närheten av i vintras.
Så här behöver AIK få igång sin kanadensare. Det är en av många viktiga framgångsnycklar framöver.
Tränarsidan
Tommy Samuelssons intåg på tränarsidan kommer också betyda en bättre struktur för AIK.
Samuelsson är en rutinerad räv som också är respekterad i branschen. Visst, han börjar vara upp till åren och frågetecken finns kring hans utveckling sett till dagens hockey. Men med tanke på att Bert Robertsson och Stefan Klockare nu får gå tillbaka till sina före detta roller så kommer Samuelssons intåg som huvudtränare att betyda mycket för AIK.
Dessutom är fyratränarsystemet mer optimalt sett till belastningen.
Spännande
Sammanfattar man allt så ser AIK:s truppbygge väldigt spännande ut, och det går samtidigt förstå varför de saker som hänt faktiskt hänt.
Hockeyvärlden är också tuff. Saker blir således inte alltid som man hade tänkt sig. Det är en ständigt krig med klubbar, agenter och andra faktorer i en salig blandning.
För AIK har det givetvis inte varit optimalt att Söderlund drog och att Burström och Martin Lundberg valde en annan SHL-klubb.
Samtidigt så ska det vara klart att Petter Granberg återvänder vilket är ett viktigt besked för AIK. En ytterligare spelare som gått åt ett annat håll hade strött ännu mer salt i fansen sår samtidigt som nya frågetecken kring klubben skapats.
Och som sagt: Kommande AIK-trupp är riktigt spännande. Blir de sista pusselbitarna succéer – åtminstone majoriteten av dem – så finns det goda förutsättningar att truppen blir vassare än den gångna säsongen.
*****