Skellefteå AIK hade betydligt bättre fart i första perioden jämför med de tidigare matcherna. Hade ju också splittrat Olympic Line. Jimmie Ericsson och Oscar Möller bytte plats.
Skapade också en del riktigt vassa chanser. Joakim Lindström var till exempel helt fri med Viktor Andrén, som återigen fick förtroendet i kassen.
Oscar Möller hade också några riktigt fina lägen. Och ska vi leta positiva saker så var det att AIK faktiskt vann skotten med 12–11. Det är första gången under finalerna som AIK vinner den statistiken i första perioden.
Mindre bra var fyra minuter i powerplay utan mål. Men det är AIK-fansen vana vid.
Och när AIK inte fick utdelning i första så klev det här slutspelets stora stjärna Elias Pettersson fram.
0–1 var en riktig läckerbit. Elias snodde pucken av Fredrik Lindgren och avslutade med en grym dragning av Joni Ortio.
Bara två minuter senare var det dags igen. Elias kom fri med Ortio och lade in den enkelt mellan benskydden.
Hur långt den här liraren kan komma i sin karriär är naturligtvis svårt att veta. Men jag ser honom definitivt som en toppspelare i NHL redan nästa säsong då han spelar i Vancouver.
Att sedan Växjö utnyttjade ett powerplay och satte 0–3 var liksom symptomatiskt för hela den här finalserien. Janne Pesonen fick sätta det målet. Att en sådan skicklig lirare spelar i tredjekedjan säger lite om Växjös bredd i laget.
Det går inte att vara så bedrövliga i pp som AIK om det ska bli någorlunda jämna matcher.
Och inte blev det bättre i tredje. Redan efter 2.17 kom 4-0. Och då kändes det helt kört fastän North Power aldrig gav upp.
Och när Växjö fick spelare utvisade i tredje perioden så kändes det bara uppgivet. Istället kom 5–0 i spel fyra mot fyra.
4–0 i matcher låter inte så bra. 20–1 i målskillnad är betydligt värre.
Svårt att glädja sig åt ett silver efter en sådan utspelning. Nu är det bara att bygga upp ett nytt lag.