“Svåra att besegra och besvärliga att möta”

Så inleder Niklas Wikegård sin inlägg om Skellefteå AIK. Sedan skriver han:

Jäkligt besvärliga till och med. Dessa omdömen stämmer bra när man tittar närmare på årets upplaga av Skellefteå AIK, som trotsar alla förhandstips och parkerar på slutspelsplats lagom till landslagsuppehållet. Laget har alltid varit svårslaget på hemmaplan, och i år har de övriga lagen i Elitsesrien en rejäl nöt att knäcka om man vill åka från Skellefteå med tre poäng. Jag är lite småimponerad av hur lagets backar spelar. Fredrik Lindgren är riktigt skaplig på rören, och sedan finns ju… ja inte de storsta namnen i ligan, men ändå. Per Anton Lundström, Christoffer Norgren, Erik Andersson, Kari Haakana, Tobias Viklund och Jonas Lennartsson hördes inte till de namn som hockeyexperterna flaggade för innan serien, men dom gör ett bra jobb. Dessutom; backarna växer framför en storspelande Andreas Hadelöv som jag gläds oerhört med. Andreas, som är världens trevligaste kille, är dessutom bright. Han har gjort något så drastiskt som bytt spelstil, och kommer med all sannolikhet som en konsekvens av detta att förlänga sin aktiva karriär på toppnivå. Dessutom är Andreas på god väg att göra en säsong som få trodde han var kapabel att göra. Med sitt fina spel gör han det möjligt för sina övriga lagkamrater chansen att ta poäng i varje match.