...finns att läsa i tidningen. Men också här.
Svårare försvara än att erövra
Jag har drabbats av att inte lyckas det andra året efter ett genombrott. Jag är inte ensam, större och duktigare idrottsmän än jag har fått genomlida en mindre lyckad andrasäsong. Det finns otaliga exempel på att det är mycket svårare att försvara något än att erövra detsamma. Detta gäller i stort sett alla idrotter och det är ett så känt fenomen att i USA har det fått ett namn: Sophomore slump, efter andra året på college som kallas Sophomore. Många idrottare i USA gör ett kanonår som freshmen (år ett på college), för att om inte misslyckas, så göra ett mindre bra andra år.
Vad beror det på att det är så besvärligt att prestera år två? Det finns naturligtvis inte bara en orsak när det gäller något så komplext som att kunna idrotta på absolut toppnivå. Här kommer några orsaker: Man kommer sämre förbered fysiskt till säsong två. Man har haft för lite respekt för det arbete som man lagt ned för att komma i form till förra säsongen. Man är sämre tränad och presterar följaktligen sämre.
I viss mån finns den kedjeformationen som överraskade mest förra året i AIK och kanske i hela elitserien här: Fredrik Krekula, Pontus Petterström och Johan Ramstedt. Jag ser inte riktigt samma desperation i deras spel, inte riktigt samma energi och de spenderar inte heller lika mycket tid i motståndarzonen som förra året. Jag tror att de har tänkt att de ska göra mer mål, komma till fler avslut och inte fastna i hörnen lika ofta. Tanken är god, men risken finns att de då tappar det som de var bäst på i hela elitserien, nämligen att trötta ut motståndarna, skapa energi till det egna laget och neutralisera motståndarnas bästa formationer.
En annan orsak till ett sämre andra år kan vara att man har svårt att tackla den ökade pressen. Det kan vara så att pressen utifrån blir outhärdlig och spelglädjen, kreativiteten med mera försvinner. Spelet blir en kamp för att inte göra bort sig. Den egna pressen kan också vara för hög och spelaren trycker ner sig själv och tycker att ingenting duger och på så sätt presterar sämre. Kanske finns Fredrik Lindgren i denna kategori. Jag tror att hans krav har blivit lite för stora. Jag påstår inte att Lindgren har varit dålig, men jag anser att han borde kunna prestera bättre med mer glädje och mindre krav på att just han ska lyckas. Jag vill se mera leenden hos honom och på köpet tror jag att jag då får se mer av hans vindlande uppåkningar.
Mitt eget Sophomore slump då: Jag hade alltid kunnat göra mål. Året innan jag fick chansen att spela i elitserien med Västra Frölunda vann jag poängligan i allsvenska och kvalserien. Mitt första år med Frölunda gjorde jag 11 mål. Mitt andra år gjorde jag fem. Jag knäcktes av pressen från mig själv och min omgivning. Med facit i hand repade jag mig aldrig. Jag slutade göra mål. Men så har jag heller aldrig varit en hårding psykiskt.
// David E
