Jimmie Ericsson spelade 14 säsonger och vann två guld med Skellefteå AIK.
Jimmie Ericsson är i mina ögon den främste i Skellefteå AIK:s historia. Den störste ikonen tillsammans med Hardy Nilsson.
Jimmie har inte enbart en fantastisk karriär bakom sig med framgångar såväl på klubbnivå som i landslaget.
Nej, Jimmie har genom åren varit en lika stor och viktig person utanför isen. En ledare som publiken i Skellefteå uppskattat och älskat.
För oss i media har det också varit en ynnest att fått arbeta med Jimmie Ericsson. En person som alltid sagt det han tycker. En som aldrig hymlat.
"Jag säger precis som det är. Annars säger jag ingenting", brukar Jimmie säga, och det ska han ha all heder för.
Men att en fantastisk era skulle få ett så tragiskt slut var det nog ingen som såg komma. Att en 38-årig Jimmie Ericsson tackar för sig då han och AIK inte lyckats komma överens.
Toppspelare eller inte?
Varför det slutat som det gjort handlar i grund och botten om – precis som parterna sagt i intervjuer med Norran – att man i förhandlingarna varit alldeles för långt ifrån varandra.
Jimmie ser sig fortfarande som en toppspelare i SHL samtidigt som AIK anser att han, där Jimmie står idag – sett till ålder, skadebild och kapacitet – inte är ett spelare i någon av de två första femmorna. Mer som en joker som i ett slutspel kan spela en avgörande roll.
Här tycker nog folk olika. Vissa anser att AIK gjort fel som inte satsat hårdare på sin ikon medan andra anser att det var ett korrekt val att inte slanta upp rejält.
En chans att avsluta
Själv kan jag förstå båda parter. Däremot hade jag gärna sett, och givetvis hoppats, att Jimmie gått med på en relativt låg – men fortfarande acceptabel – lön för att ge sig själv chansen att avsluta med en sista, och förhoppningsvis framgångsrik, säsong i sitt älskade Skellefteå AIK. Exakt var den lönegränsen går låter jag vara osagt.
Men i mina ögon är Jimmie inte samma spelare som för några säsonger sedan. Det på grund av hans ålder och skador senaste åren vilket också innebär ett stort frågetecken hur många matcher han spelar över en säsong. Däremot är Jimmie en stor ledare och en extrem vinnare som betyder oerhört mycket när det bränner till. Det gör det svårt att värdesätta Jimmie, som fyller 39 år i vinter, i pengar. Det är nog mest troligt därför AIK och Ericsson varit så pass långt ifrån varandra i förhandlingarna.
Men att man inte lyckats mötas någonstans på vägen är inte bara en besvikelse för parterna, utan framförallt för alla fans.
Dubbel bemärkelse
För Skellefteå AIK och Mikael Lindgren handlar det nu om att gå vidare. Fylla på med ett par ytterligare forwards för att kunna spika truppen. En trupp med nyförvärven Juhamatti Aaltonen och Mathis Olimb, samt Robin Alvarez – lägg därtill ungtupparna Albin Eriksson och Jonte Berggren – som är den intressantaste på mycket länge.
Intressant i dubbel bemärkelse – både positivt och negativt. Vad jag menar med det är att Lindgrens modell är att värva färdiga spelare över 30 år som kan tyckas vara säkra kort men som också innebär en risk. Visserligen handlar detta om tre spelare med hög kapacitet men som mest troligt passerat toppen av sin karriär.
Värvningen av Aaltonen är den klart mest oväntade. En stor överraskning för mig med tanke på vad man såg av finländaren i Rögle i fjol. Visst, han kom aldrig till sin rätt där – hamnade rejält snett i ett lag med stora problem – men när jag vara nere i Ängelholm i vintras fick jag se en Aaltonen som knapp gav tio procent i egen zon.
Nu kan Skellefteå AIK vara rätt plats för att väcka finländaren. För det finns hur mycket kapacitet som helst i 33-åringen. Med det är utan tvekan hög risk/hög utdelning på Aaltonen.
Defensivt ser det dock oerhört stabilt ut. Värvningen av Petter Granberg borde ge ännu större och viktig tyngd samtidigt som Filip Berglund kan växa ut till en stjärna redan kommande säsong. Här finns även stabila namn som Emil Djuse, Jonathan Pudas och Fredrik Lindgren.
Som sagt – truppen är hur intressant som helst.
Utan nummer 21
Men att det blir en säsong utan Jimmie Ericsson kommer givetvis att märkas. Framförallt om ikonen väljer att fortsätta i en annan klubb i SHL.
I grund och botten – vad man än må tycka om Jimmies avsked i AIK – så är det också olyckligt att det dragit ut så länge på tiden. Det ska inte behöva hinna bli juli månad innan ett så pass viktigt besked tas.
Nu har det åtminstone kommit och vi vet nu att Jimmie Ericsson gjort sin sista match i svartgult.
Och visserligen är det ju så att allt roligt någon gång har sitt slut. Och det kan också ha varit rätt tid för ett avsked. Det är alltid på förhand svårt att veta.
Synd bara att resan skulle sluta i en strandad förhandling. Ett sorgligt slut på en fantastisk era.