Adam Petterson – en av de som hittat storformen.
Den här typen av matcher förlorade AIK tidigare under säsongen. Den här kvällen, i en sömnig och sönderryckt tillställning mot Örebro, kändes det faktiskt rätt så stabilt för AIK trots att man vid flera tillfällen var ute på hal is. Som bland annat när Örebro fick spela fem mot tre i två minuter vid ställningen 1–0.
Men AIK fixade biffen, vann med 3–1 och inkasserade en trepoängare. I och med det är man ny trea i en haltande tabell. Men även om jagande lag har färre matcher spelade så kändes en tredjeplats utom räckhåll för bara någon månad sedan.
Det som mångt och mycket ligger bakom AIK:s viktiga lyft är att lägstanivån nu är mycket, mycket högre än tidigare. Jag skulle vilja påstå att det är den viktigaste detaljen av dem alla. Det var också därför AIK gick segrande ur kvällens match – för trots en blek insats vann man som sagt relativt stabilt.
Sedan har även betydligt fler spelare höjt sin egen personliga nivå. OS-äventyret blev precis som AIK själva hoppades på ett lyft för hela gruppen. Inte den där kräftgången som nästan alla andra hade förutspått.
Adam Pettersson och Bud Holloway är duon som tydligast hittat storformen. Men även Jesper Olofsson, Mike Kostka, Filip Berglund, Mark Katic – för att nämna några – spelar på en högre nivå just nu är senaste månaderna.
Sist men inte minst så briljerar både Ortio och Lindvall. För under den senaste tiden, då Ortio briljerat och hittat sin skyhöga nivå på nytt, så har Lindvall 94.9 i räddningsprocent, 1.33 insläppta mål/match och två nollor i sina sex senaste starter. Det kallar jag ett hett målvaktspar samt en ytterligare nyckel bakom framgången.
**
AIK mönstrade nya kedjor mot Örebro då mycket handlade om att OS-trion inte spelade tillsammans längre. Men eftersom det nästan var mer PP-tid än fem mot fem-spel är det svårt att göra någon tydlig och rättvis bedömning.
Men personligen tycker jag att borde Jesper Olofsson, som varit het som en kamin på slutet, borde få chansen att spela med Möller och Lindholm istället för Söderlund.
En stor anledning till det, om vi bortser det formmässiga, är att Olofsson, som jag ser det, är mer beroende av en fin omgivning än vad Söderlund är. För under tiden utan OS-trion har Olofsson fått chansen i andrakedjan och första powerplay – med bland annat Bud Holloway i samma formation. Då har Olofsson kommit till sin rätt och då även producerat efter sin kapacitet.
Söderlund är i mina ögon exakt samma spelare oavsett omgivning medan Olofsson behöver förtroende, självförtroende samt en fin omgivning – vilket Lindholm/Möller är. Så vore jag coach hade jag gjort den lilla förändring till nästa match.