Bästa polarna: Sebastian Aho och Axel Holmström. Foto: Leif Andersson.
Axel Holmström är uppvuxen i Arvidsjaur och Sebastian Aho i Sävar utanför Umeå. Båda är födda 1996, är idag 19 år gamla men har precis som oss alla andra haft en sån där vanligt barndom – en uppväxt som innehållit allt möjligt, både roligheter och saker man ångrar att man en gång gjorde.
Den största gemensamma nämnaren mellan de båda är givetvis ishockeyn. De älskar att vara på isen och leka med klubba och puck – ett brinnande intresse som också var anledningen till att de en gång i tiden fördes samma.
Anledningen att de idag är bästa vänner.
De möttes på ett läger, ett så kallat Procpect camp, när de var 11–12 år gamla. En första bekantskap förvandlas snabbt till en kärleksfull vänskap, och efter det brukade Sebastian med jämna mellanrum besöka Axel uppe i Arvidsjaur.
I samma veva skapades en tradition att fira nyår tillsammans. Förutom allt som hör den årliga högtiden till så kollade de givetvis på JVM ihop och käkade en massa godsaker.
Det var också där som drömmen att en gång få spela JVM ihop startade. Drömmen blev för knappt ett år sedan sann då Axel och Aho var med när Juniorkronorna slutade fyra i Toronto.
Nu får de en andra chans ihop. En chans till revansch och en chans till att kröna barndomsdrömmen med att gå hela vägen vid JVM i Finland. En chans att vinna ett guld tillsammans.
Hela den här berättelsen är på flera sätt fantastisk. Att två barn från orter knappt 30 mil ifrån varandra först och främst träffas, blir bästa vänner, därefter drömmer om att en gång få spela ett JVM ihop och slutligen nå ända fram – det är på flera sätt en saga för bra för att vara sann.
Men i hela den här historien finns så mycket mer.
Mer än bara en hockeydröm.
I det senaste avsnittet av Norrans Hockeystudioberättade Axel och Aho att de båda var knubbiga som barn. De älskade att spela hockey men älskade också att äta sötsaker, i stora mängder dessutom – precis som barn brukar göra.
Just där och då, i typ 11–14-årsåldern, var det kanske inte många som trodde att de faktiskt skulle spela i blågult en dag. Att de skulle tillhöra toppen av SHL och till och med få spela SM-final.
Vad jag vill säga med detta är att Axel och Aho är bevis på att man inte behöver vara perfekt som barn, eller rättare sagt stöpt i någon bestämd form. Att man inte behöver träna ett tiotal pass i veckan och äta en prickfri kost för att nå hela vägen.
Det viktiga är – och kommer alltid att vara – att kärleken till sporten finns där. Tycker man att det är roligt samtidigt som man tillåts få vara den man är och har stöttning hemifrån – ja då är chansen stor att man når väldigt långt. Och då spelar det ingen roll om man är knubbig som barn eller inte.
För Axel och Aho är det dessutom dubbelt upp. Sen den dagen de träffades har de alltid haft varandra, en kompis att dela glädjen med.
Den 26 december fortsätter den i världen så lilla men ack så fina hockeyhistorien.
Lycka till Axel och Aho.
____________________