Domarbedömningar, huvudtacklingar, disciplinnämnd, referensgrupp, anmälningar och avstängningar är en stor del av kakan som vi kallar för svensk hockey.
De senaste åren har den biten – åtminstone medialt och sett till uppmärksamhet – blivit betydligt större. Det är verkligheten – både på gott och ont.
För vi vet alla hur den här delen har vevats, diskuterats och skapat ilska under säsongen. Men mitt i den brinnande debatten har känslan trots allt varit att det finns något positivt i allt detta. Hockeysverige vill göra en förändring – en förändring till något bättre.
Vägen som man tillsammans valt att vandra är att situationer på isen – särskilt förseelser som sker mot huvudet – ska bestraffas betydligt hårdare än tidigare. Allt i en förhoppning att de fula och onödiga smällarna ska bli färre.
Nu har vi kanske inte sett någon radikal förbättring samtidigt som det har, precis som tidigare år, kryllat av situationer som till synes blivit galet bedömda.
Men det är en del som undertecknad till viss del kan köpa. Att något enstaka felbesluts görs så länge det finns en röd tråd och en strävan att göra en förändring till något bättre – en förbättring med fokus på spelarnas säkerhet.
För som vi vet är huvudtacklingar en stor och förödande del i den oerhört snabba hockeyn som spelas idag. Då och då poppar det upp nya fall där spelare tvingats lägga av i förtid och som dessutom har fått problem, som exempelvis huvudvärk och illamående, i sitt vardagliga liv.
Det är inte okej. Det är något som till å stor del som det är möjligt måste bort från denna älskade sport.
Därför är det ett måste att spelarnas säkerhet står i fokus och att bedömningar och bestraffningar sker med ett mål att det ska leda till en förbättrad och tryggare miljö för spelarna på isen.
Därför blir jag väldigt förvånad när det tänket återigen försvinner när kalendern slår över från februari till mars. För när det vankas slutspel handlar det helt plötsligt inte om spelarnas säkerhet länge – åtminstone inte i samma tydliga utsträckning.
Då handlar det uteslutet om att vinna. Inget annat.
Först och främst så höjs domarnivån på isen. Det är en tradition lika självskriven som äggen under påskhelgen.
Jag har tidigare sagt att jag köper det – till viss del. Med det menar jag att det är okej att domarna släpper när två spelare gruffar och kampar, och när båda två är med på det. För sådana situationer uppstår fem gånger så ofta jämfört med i grundserien och då håller det inte att domarna konstant tar tvåor för mindre former av bråk.
Däremot är det konstigt att spelförstörande moment som hakningar, fasthållningar och crosschecking i ryggen helt plötsligt tillåts betydligt mer än i grundserien. Särskilt då domarna tidigt under säsongen sagt att spelförstörande moment ska stävjas hårt.
Samtidigt förstår även jag att det inte alltid är enkelt att vara domare, särskilt inte i ett slutspel. Men på något sätt måste de i randigt tidigt sätta en nivå i slutspelet som spelare och ledare snabbt kan anamma. Nu är nivån istället väldigt mycket upp och ner vilket bara blir förvirrande och skapar irritation.
Jag blir däremot ännu mer förbannad när domare, domarchef och referensgrupp helt plötsligt slutar med att anmäla situationer till till disciplinnämnden vars likande händelser under säsongen skickats vidare.
Har har vi ett exempel på det:
AIK:s Christian Sandberg fick en ful crosschecking i ansiktet/halsen av Karlskronas Robin Gartner. Domare i matchen var Daniel Winge – samma domare som valde att skicka Alexander Urboms crosschecking mot huvudet på Karlskronas John Henrion, vidare till DN. Gartner klarade sig däremot med en tvåa på isen då Winge och hans kollega – eller någon annan instans– valde att inte skicka den vidare till DN. Urbom fick 2 minuter på isen och därefter 3+1 matchers avstängning. Gartner fick enbart 2 minuter.
Här hittar ni Urboms crosschecking.
Här ser ni Gartners:
Robin Gartners crosschecking i ansikte/hals på Christian Sandberg #twittpuck #moritzgifs pic.twitter.com/iImVRyLHdK
— Daniel Moritz (@moritzdaniel) 21 mars 2016
I sin tur väljer dessutom DN att vid ett flertal tillfällen – exempelvis Patrick Thoresens rallarsving i ansiktet i åttondelsfinalen mot Brynäs, samt Marcus Sörensens misstänkta huvudtackling från blindside i kvarten mot Frölunda – att inte dela ut något straff överhuvudtaget. Hade det varit i omgång 22 i ett gråtrist november är jag säker att de respektive domarna sett annorlunda ut.
Dessutom finns det en ytterligare ingrediens som vi då och då får smaka på när det är slutspel eller kval: Att klubbarna helt plötsligt väljer att överklaga en dom.
Det hände för några dagar sedan då Solnas AIK överklagade Robin Kovacs avstängning på 3+1 matcher till riksidrottsnämnden, som i sin tur får pröva ärendet.
Rent regelmässigt är det inget övertramp då det är fullt tillåtet för klubbarna att överklaga en dom. Däremot är det knotigt att det näst intill bara händer när det är slutspel, aldrig annars. Precis som Lars "Osten" Bergström och Luleå gjort ett par gånger i tidigare slutspel.
Om man avslutar med att baka ihop alla dessa ingredienser till en smakrik kaka skulle man kunna sammanfatta det med att slutspel är en helt annan sport med andra regler jämfört med den som utspelar sig i grundserien – både på och utanför isen.
På något sätt är det som det är – en tradition vi vant oss med men som trots allt luktar lite illa. Lite som påsk men där sillen och laxen är utbytt mot surströmming.
Men trots att mycket finns att förbättra så är den här tiden på året den allra roligaste. Klubbarna och spelarna gör allt för att fokusera på spelet på isen, vilket givetvis är positivt. Och det är ju händelserna på isen som också är de viktigaste i sammanhanget.
Däremot hade den roligaste tiden på året varit ännu mer underhållande om alla bitar på och utanför isen fungerade så som vi vill att de ska göra. Inte som en förvirrande show där artisterna i strålkastarljuset inte riktigt vet vilka tricks de får använda sig av.