Först och främst: Grattis, Växjö!
Det klubben har gjort bär bragdens stämpel och det är fascinerande att se hur klubben har utvecklats – och hur fort det har gått.
I en final som spelas i bästa av sju matcher vinner det bästa laget.
Den fantastiska glädjen det innebär för ett lag att vinna tillhör livets vackraste ögonblick. En total eufori, som binder samman hela regioner.
Det den fantastiska glädjen och firande som bygger vinnaren och också degraderar förloraren.
Tomheten, vemodigheten och sorgen över att ha förlorat är lika smärtsam som det är lustfyllt att se gränslösa vinnarglädjen.
Hockey är känslor.
I Skellefteå har vi på Norran alltid följt laget på nära håll. När undertecknad och David Ekström bestämde oss för att driva upp tempot på bloggen, intresset var ju så tydligt, började vi följa laget nästan varje träning.
Sportredaktionen följer fortfarande laget väldigt nära och naturligtvis är det ofrånkomligt att det är väldigt sorgsamt att se hur jobbigt ett nederlag kan vara för människor du har sett på nära håll jobba så hårt för ett mål.
Vissa har spelat med stor värk. Vissa har ätit sömntabletter för att kunna sova. Närvaron och fokus har varit total. I Skellefteå är det en hel stad som har stått stilla. Och hoppats. Kastats mellan hopp och förtvivlan.
Förlusten igår var en förlust för en hel stad. Jag har varit i var och halvannan ishall i Sverige. Jag har varit alla län och alla landskap. Alla större städer i Sverige och även i otaliga orter och bygder. Det finns inget ställe i Sverige som är i närheten av att vara så mycket hockeystad som Skellefteå.
Därför är det en stad i sorg idag.
Men en natts sömn och en frukost ger lite perspektiv.
Men utan sorg ingen glädje.
Det blev inget tredje SM–guld, men Skellefteå AIK har ändå gjort en säsong som på många sätt saknar motstycke.
Laget tappade sina tio bästa spelare och var ändå på vippen att upprepa de två senaste årens bedrift. Det är förstås en prestation av stora mått och något som många kommer att kunna känna en glädje över – med lite distans till säsongens abrupta slut.
Det talas som slutet på en dynasti, men faktum är att ganska mycket talar för att det här var ett ”mellanår”. Om det nu är rätt etikett på serieseger och SM–final.
Jimmie Ericsson och AIK har pratat med varandra under ganska lång tid. Joakim Lindström har ett gällande kontrakt med AIK. Får inte han ett envägskontrakt i NHL, vilket hans säsong inte borgar för, kan AIK har en av Europas främsta spelare på väg in.
Det vi fick se igår, med Skellefteögon, var idrott när den är som mest smärtsam. Men gårdagens förlust för en del gott med sig.
Jakten på revansch nästa år känns redan i dag betydligt mer intressant än om AIK hade jagat ett fjärde SM–guld.
Någon gång tar det slut. Själv tycker jag det ser ut som om det kan börja om igen.