Det har gått några timmar sedan Skellefteå AIK besegrade Modo med 5–3. Det var en småtrevlig tillställning inför en välfylld hemmaarena (5 367 åskådare).
Själv satt jag hemma med familj och vänner och såg matchen från tv-soffan. AIK började riktigt bra och var betydligt starkare än gästerna inledningsvis. Däremot var 3–0 efter 20 minuter något i överkant då målen var något slumpmässiga. Samtidigt var det ett bevis på att notoriska målskyttar har en förmåga att göra mål på nästan vad som helst – jag tänker givetvis på Janne Pesonens dubbla fullträffar.
När sedan Niclas Burström stänkte dit sitt första mål för säsongen – 4–0 till AIK efter drygt 27 minuter – så satt i alla fall jag och tänkte på hur stora siffrorna skulle bli efter 60 minuter. Jag hade innan match gamblat ordentligt och tippat 8–1 till AIK då oddset var lockande högt, och just där och då – i samma veva som jag drack eftermiddagskaffet – så kändes det faktiskt som resultatet kunde komma att slå in.
Men som vi vet så skulle matchen få ett annat ansikte under andra halvan. Modo vaknade till liv samtidigt som AIK ramlade ihop. Så skulle man kunna sammanfatta det.
På något vis tappade AIK sin glöd i samband med Janne Pesonens uttåg från isen. Som tur var för AIK visade det sig efter matchen att finländarens handskada var av den lindrigare sorten – för han behövs verkligen.
Bortalaget tog helt över matchbilden och var sånär att äta sig ikapp. Markus Svensson gjorde inte någon bra andra halva av matchen, i alla fall inte fram till matchens sista minuter då han mer eller mindre på egen hand räddade AIK:s tre poäng.
Så nära var Modo att kvittera. Det handlade om ynka centimetrar vid ett par tillfällen. Hade Ö-vikslaget utjämnat och tagit matchen till förlängningen hade kommentarerna och åsikterna efteråt varit ännu mörkare från Skelleftefansens håll. Då hade det målats upp en bild som mer liknat en katastrof.
Nu satte Martin Lundberg 5–3 i tom kasse istället. Supportrarna tog då en lättandes suck men lämnade trots det arenan, eller tv-soffan, med en viss besvikelse inombords.
För vi hade väl, så gott som alla, förväntas oss siffror likt 5–1, 6–2 eller 7–1. Typ.
Det var ju trots allt värdelösa Modo som var på besök, och på andra sidan stod maskinen från Skellefteå, den som går under namnet AIK.
Kraven på Skellefteå AIK är skyhöga. Med all rätt. Laget har själva satt sig i den positionen i och med de senaste årens framgångar och satsningar. AIK vill vara bäst i Sverige och bjuda på show varje kväll. Givetvis en utopi men helt rätt målbild och vision.
Sen är värdelösa Modo inte så himla pjåkiga trots allt. Visst, Ö-vikslaget saknar fortfarande ett försvarsspel och målvaktsduon är i mina ögon svagast i SHL. Men offensivt finns det otroligt mycket spets och även bredd – något man visade i lördagsmatchens andra halva.
Om någon månad när laget fått spela ihop sig ett snäpp till, och då Noah Welch har anlänt, kan Modo bli att räkna med. Nu snackar jag inte om några högre placeringar, men vill det sig väl kan laget komma att nosa på en plats i Play-in och således undvika negativt kval – om man nu lyckas få ihop sitt spretiga pussel.
När det gäller AIK så finns ungefär samma känsla, att man om någon månad kan komma att ta nästa steg sett till årets lagbygge. Laget ligger just nu tvåa i SHL – ja exakt, tvåa (!) – men har trots allt inte nått upp till våra högt ställda krav.
För när laget fått tillbaka Jimmie Ericsson (spelklar på fredag mot Malmö) samtidigt som skadade duon, Mattias Ritola och Anton Lindholm är friska – och förhoppningsvis med AIK ögon sett, då Axel Holmström är tillbaka i form – då är det dags för laget att visa upp sig från sin allra bästa sidan.
Just nu är många förbannade då AIK – med några av sina bästa spelare indisponibla – "bara" vinner med 5–3 mot Modo på hemmaplan en lördagseftermiddag i slutet av oktober.
I Skelleftemått mätt så duger det inte. Så höga är kraven på Västerbottens AIK.
_______________