Efter 20 minuter satt undertecknad och funderade vad som egentligen hände ute på isen. Visserligen körde hemmalaget på och stod för en klart godkänd period. Men samtidigt måste vi erkänna att detta var 20 minuter som mer liknade en gäspning än ett hett derby.
Framförallt så verkade AIK sitta kvar ute i snöstormen. Som tur var för bortalaget kände sig Joni Ortio trygg i Coop Arena. Han briljerade samtidigt som Luleå inledningsvis var så där trubbiga offensivt, som vi sett under stora delar av den här säsongen.
Från och med andra periodens start började matchen, och AIK, sakta men säkert att växla upp. När Bud Holloway styrde in 1–0 i powerplay var det som att proppen i underhållningsskåpet gick ur.
Luleå vände dock i andra vilket ledde till att AIK i sin tur vände i tredje. Höjdpunken i AIK:s spel den här kvällen var spelet i numerärt över- och underläge – med Jocke Lindström och Sebastian Aho som offensiva regissörer.
Innan ordinarie matchtid var över hade supertalangen Isac Lundström rundat Emil Djuse – som haft vissa problem defensivt på slutet – och därefter elegant lirkat in en backhand till 3–3.
Efter en mållös förlängning – där Calofs jättemiss i fritt läge var det vi starkast minns – kunde sedan AIK vinna efter straffar. Där avgjorde AIK:s offensiva klass i form av Bud Holloways och Jocke Lindströms handleder.
En viktig seger för AIK som sett till den iskalla starten visade styrka. För även om Luleå är ett lag på nedre halvan den här säsongen så är det starkt få med sig två poäng från ett derby på bortaplan, särskilt efter ett underläge inför tredje perioden.
Och som sagt, det var AIK:s offensiva klass som avgjorde derbyt. Det och målvaktsspelet. AIK har verktyg av högsta kvalitet i Jocke Lindström, Bud Holloway, Joni Ortio och Sebastian Aho. Även i Oscar Möller när han finns med.
Men just nu räcker det inte för att gå hela vägen. AIK:s klass är också bara klass – inte toppklass, som varit fallet under flera års tid.
Framförallt saknas kvaliteten, sett till puckbehandling och passningsspel, från de bakre leden. Det leder till att AIK för sällan kommer med fart från egen zon. Istället hamnar AIK – precis som under första halvan i derbyt – i ett mönster som innebär att man hellre spelar bakåt än framåt.
Det håller inte. Dagens SHL-lag är för skickliga defensivt när man ger dem tid att ställa upp. För några år sedan funkade det att börja om för AIK eftersom spelskickligheten från så gott som alla i truppen höll högsta klass. Det gör den inte idag.
Så för AIK handlar det om att spela efter sina förutsättning. Sedan skulle även – som jag sagt flera gånger förut – ett tillskott på backsidan samt ett fräsch Niclas Burström göra stor skillnad.
För som det ser ut idag så ska AIK vara nöjda med att nå semifinal. En final känns väldigt långt bort och som en Västerbottnisk vinterdröm.
Bara där har vi en stor skillnad jämfört med senaste åren. För nu känns en final för AIK som en ändå jättestor bonus. Förut kändes det som en självklarhet.