Det har varit mycket snack om Växjös superkedja och att de inte presterat i semifinalen mot Skellefteå AIK.
Men när Växjö var uträknade, i brygga och på väg ut från årets SM-slutspel klev Richard Gynge, Robert Rosén och Toumas Kiiskinen fram när det behövdes som mest. Kedjan gav regerande mästaren nytt liv och har i och med det återigen skickat pressen över på AIK:s sida.
Samtidigt så är det förvånansvärt hur AIK kan falla ihop som laget gjorde efter Gynges 1–1-kvittering. Det var som att någon, i samma veva som pucken gick i nät bakom Markus Svensson, blåste omkull bottenvåningen på AIK:s korthus, som därefter rasade till marken och aldrig byggdes upp igen.
För med tanke på vilka spetspelare som AIK faktiskt har i sin trupp är det mer än märkligt – ja till och med väldigt dåligt – att man inte som lag kan skapa mer på 30 minuters spel än vad fallet var den här torsdagskvällen i Vida Arena.
När jag själv försöker minnas den andra halvan av matchen så kommer jag inte ihåg en riktigt het chans för AIK. Inte en. På pressläktaren nämnde någon Janne Pesonens slagskott, som gick strax utanför stolpen, som den hetaste Skelleftechansen i tredje. Det säger väl en del.
På presskonferensen var Hans Wallson långt ifrån nöjd med hur laget presterade när man behövde äta sig ikapp. Och jag förstår honom då AIK var sådär urbleka igen som i match två nere i Växjö.
Och det undertecknad saknar av AIK i den här serien är nyckelspelarnas glöd. Visserligen är hockey en lagsport och AIK måste som lag spela bättre, men trots allt är flera stjärnor för bleka när det nu gäller som allra mest.
I semifinalen är det väl egentligen bara Mattias Ritola, Tim Heed och Markus Svensson, sett till stjärnspelarna, som presterat på den nivå som de har kapacitet till och av det vi ska förvänta oss.
När det kommer till Patrik Zackrisson, Andrew Calof, John Norman, Niclas Burström, Janne Pesonen och Jimmie Ericsson så har prestationerna inte varit nog bra. Det är verkligheten sett ut AIK-ögon.
Och det är den här tiden på året som det handlar om att vara som bäst. Inte i november eller i januari. Det är i kampen om Le Mat som de riktiga stjärnorna föds. Det är då som spelare och lag åtminstone måste spela på sin förmåga – inte under den – om det ska räcka till guld.
Precis som Växjö förra året. Precis som Växjö i år.
För på pappret är AIK ett bättre lag än Växjö, det står jag och många andra fast vid. Men det är trots allt inte namnen på ett vitt ark som vinner hockeymatcher. Det är prestationerna på isen.
AIK och flera spelare i laget känner givetvis det jag skrivit här ovan. Och tro mig rätt – det är absolut ingen som vill prestera dåligt den här tiden på året.
Samtidigt finns det tid för förbättring. Det står trots allt 2–2 i matcher i en semifinal i ett slutspel i svensk hockeys finrum. Däremot är det hög tid att kliva fram och visa vad man individuellt och som lag går för. Visa vilken skyhög kapacitet man faktiskt besitter.
Annars kommer säsongen att ta slut i förtid. Växjö är trots allt för bra – framförallt taktiskt och defensivt – för att tillåta ett sovande topplag att kringla sig vidare till sin sjätte raka final.
Och AIK har allt i sina händer och dessutom hemmaplansfördel. Det mesta talar också för att lördagens femte möte kan komma att bli avgörande för hela seriens utgång. Så är det faktiskt.
Men vi ska inte gå händelserna i förväg. På lördag skrivs nästa kapitel i sagan Skellefteå AIK vs Växjö.
Det är hockeydramatik när det är som bäst.
*****
En hel del av eftersnacket handlade givetvis om Cristopher Nihlstorp befarande skada och att Sam Hallam på presskonferensen sa att Mattias Ritola medvetet åkte in och kastade sig över Växjömålvakten, och att AIK varit ute efter att få honom ur spel tidigare i den här serien.
Hallam gick i stridens hetta för långt. På bilderna går det att se att Ritola i jakten på en sen kvittering gick in för att vara först på en retur och därefter blev fälld av en liggande Janne Pesonen.
Ritola var därefter försåtligt förbannad men gick även han en gnutta för långt då han menade att Nihlstorp förstärkte i den situationen. Så kan givetvis vara fallet, men det får vi aldrig veta. Det vi dock vet är att Nihlstorp lämnade och såg ut att ha ont och därefter fångades på bild hoppandes på kryckor.
Riotla hade dock rätt att vara förbannad efter att Hallam sagt som han gjort. Det var i samma veva väldigt uppfriskande att Ritola sa exakt som han kände och inte höll igen i sina uttalanden. Det ska han ha respekt för då det sker alldeles för sällan i SHL.
I det stora hela försöker alla inblandade att skydda sina egna spelare och sitt lag. Det hör till spelet och det kännetecknar när det bränner till en bit in i ett slutspel. Samtidigt kan det ju vara så att Växjö tappar en av sina viktigaste pjäser vilket givetvis skulle vara tufft i detta skedet av serien. Dock ska vi komma ihåg att Stefan Steen är en fullgod ersättare.
Sammantaget var hela efterspelet uppfriskande på något sätt. För ska vi vara ärliga har årets slutspel varit rätt tamt när det kommer till känslor. Det är ett fåtal tillfällen som det hettat till, som exempelvis i match tre i serien mellan AIK och Växjö.
Däremot kan vi nog förvänta oss att lördagens möte blir något i hästväg – både känslomässigt och sett till resultatet och vägen dit.
Det är nu allt ställs på sin spets. Det är nu som de inblandade nått till den där punkten att man verkligen avskyr de på andra sidan.
Hallams uttalande blev det där extra vedträet i elden.
På lördag kommer lågan att vara oerhört hög.
*****
Sist men inte minst. Jag har full respekt för Jimmie Ericsson som valde att vara med familjen och med sin nyfödde pojke istället för att delta i match fyra.
Visst kan det givetvis vara så att någon form av skada/skavank kan finnas med i bilden, men det kommer vi ändå aldrig att få veta. Därför ska vi alla bara fullt ut köpa att han missade matchen på grund av att familjen fått tillökning.
Och som vi vet är hockey inte allt i livet – även om det betyder mycket. Däremot så kommer Jimmie att behövas i AIK i fortsättningen. För även om det finns mycket mer att hämta från lagkaptenen så är det exakt i dessa typ av lägen som Ericsson älskar att kliva fram.
Så blir inte förvånad om den nyblivne pappan avgör på lördag. Jag blir i alla fall inte det om så blir fallet.