Men inledningen av matchen var utan tvekan AIK:s. Kyle Cumsikey, som gjorde debut i klubben, visade direkt i sitt första byte vilken injektion han blir i årets AIK. Han tog fart från egen zon, drev upp i full fart, vilket ledde till ett fritt läge för Linus Lindström, som inte prickade rätt.
En stund senare var det Henrik Hettas tur att visa upp sig. I sin comeback styrde han elegant in 1–0-målet – ett mål som cementerade att AIK var det klart bättre laget i inledningen.
Men en stund senare började matchen sakta men säkert svänga över. Frölunda ökade tempot och började dessutom vinna kamperna. Framförallt framför båda kassarna – en detalj som skulle visa sig bli avgörande.
För det skulle till sist sluta med en 3–2-seger för bortalaget. Alla tre Frölunda-målen kom egentligen efter att man varit starkare framför Ortio. Där är, och ska, inte AIK vara nöjda. Detta är en återkommande detalj som brister för AIK. En detalj som måste förbättras om en gulddröm ska kunna bli sann.
Förutom starten för AIK var det mest positiva, sett i Skellefteögon, Kyle Cumiskeys match. Den offensiva backen visade direkt vilken spelare och skridskoåkare han är. Han fick också avsluta sin debut med ett mycket elegant 2–3-mål – ett rappt handledsskott som satt perfekt i bortre krysset. Sen presterades i början av matchen att Sebastian Aho kritat på för ytterligare tre säsonger. Mycket viktigt för AIK, och bra även för Aho.
Men utöver det blev detta inte den finalrepris som AIK hade hoppats på. Frölunda, som också har några skador, visade att man kommer vara ett topplag även i vinter.
*****
Fyra spelare i Frölunda spelade med galler. Och jag har aldrig känt mig så gammal som ikväll när Rasmus Dahlin gjorde debut i SHL. Han är den första spelare född 2000 som spelar i högstaligan.
Jag som fortfarande tycker att de som är födda tidigt på 90-talet är unga. Dags att börja tänka om...