Båda heter Ericsson dessutom. Eller förlåt, Ericsson och Eriksson.
Jag pratar givetvis om Jimmie Ericsson och Albin Eriksson. Den sistnämnde som alltså ska få göra SHL-debut när AIK möter Örebro under tisdagskvällen.
Ni som hängt med här på bloggen den senaste veckan har kunnat läsa en hel del om den store men samtidigt skicklige högerfattade forwarden född 2000. Jesper Olofsson kallade Albin Eriksson till och med för "en stor Patrik Laine". Givetvis med glimten i ögat, men trots allt en vink om att detta är en stor och talangfull spelare.
Albin Eriksson har dessutom chans att göra avtryck direkt. För det verkar vara en kille som gärna tar för sig – både på och utanför isen. Orädd liksom. En kille som ser chansen istället för hindren.
Däremot är steget – som bland annat Bert Robertssons sa här om dagen – stort att gå från juniornivå rakt in i SHL. En hög tröskel att passera. För det andra så kommer mest troligt Albin Eriksson att agera 13:e forward mot Örebro vilket allt som oftast innebär några minuters speltid.
Men trots det tror jag denna gallerprydda 17-åring har chans att göra avtryck direkt från start. Det är dessutom en spelartyp som klubben längtat efter.
Och på tal om spelare födda 2000 så har AIK några riktigt intressanta raketer i den årskullen. Förutom Eriksson så sticker skicklige centern Jonatan Berggren och backen Fredrik Granberg ut. Båda nyss hemkommen från landslagsläger med Småkronorna (J18). Detta är en trio 00:or som AIK har stora förhoppningar på.
*****
Men Albin Eriksson får ändå ursäkta.
Den senaste tiden är det hans namne, fast med c istället för k – det vill säga Jimmie Ericsson – som stulit så gott som allt rampljus. Åtminstone på hockeyscenen i Skellefteå.
Som vi vet är det klart att 37-åringen kommer göra comeback på onsdag då han ska iklä sig SK Lejons mundering för match mot Kiruna IF hemma i Skellefteå Kraft Arena.
För Jimmie blir detta ett perfekt tillfälle att testa kroppen i matchsituation och därifrån utvärdera vad han framöver ska sätta för målbild.
Det är lätt att i detta läge dra slutsatsen att matchen med Lejon så småningom kommer leda till en comeback med Skellefteå AIK. Det är också det klassiska "snacket på stan" just nu samt en gemensam tro bland Skellefteborna.
Det vore också rättvist om sagan Jimmie Ericsson skulle få sluta så, med en comeback AIK. Inte med en ytterst tveksam avstängning i sin sista match på högsta nivå.
Men trots onsdagens försök att förlänga den fantastiska karriären så ska vi inte hoppas allt för mycket.
Vägen till en återkomst i Skellefteå AIK är fortfarande lång. Särskilt då sportchefen Mikael Lindgren varit tydlig med att ingen ytterligare spelare ska in och då Jimmie Ericsson ända från i våras, då den nya truppen skulle svetsas samman, aldrig varit aktuell.
Däremot är det, som vi alla kan förstå, fortfarande ett alternativ att Jimmie Ericsson kan komma att göra comeback i AIK, om matchen med Lejon ger positiva resultat – framförallt kroppsligt men även hockeymässigt.
Men allt handlar om vilken fysisk status 37-åringen har. För hur mycket Jimmie Ericsson än betyder för de svartgula fansen, föreningen, bygden Skellefteå och hela Hockeysverige så kommer inte Mikael Lindgren att lyfta in en halvtrasig klubbikon.
Ska Jimmie tillbaka måste han kunna göra avtryck och då räcker det inte bara med rutin. Det vet både Micke Lindgren och Jimmie Ericsson om.
Men hur som helst är det oerhört roligt att återigen få se Jimmie på isen. Och att inte ge upp är också en handling som alla dagar ska hyllas och respekteras.
Vart det leder återstart dock att se.
*****
På tal om Ericsson och Eriksson så skiljer det 20 år mellan de båda. Jimmie född 1980 och Albin 2000.
En rolig notering gällande duon som just nu är på Skellefteås hockeytapet.
*****
Sist men inte minst så måste jag nämna landslagskedjan som gjorde stort avtryck i Karjala Cup.
Pär Lindholm, Oscar Möller och Jocke Lindströms insatser var så pass bra att jag skulle kunna påstå att de alla är klara för Sydkorea i februari. Att endast skador kan sätta stopp deras OS-drömmar.
*****
På tal om kedjan så visade det sig i Karjala vara ett lyckat PP-drag att ställa Pär Lindholm framför kassen. I AIK har man haft problem att få till det i powerplay men i blågult blev det lite som proppen ur.
Jag vill inte påstå att Henrik Hetta gjort ett dåligt jobb framför kassen i AIK:s PP. Tvärtom. Däremot har Pär Lindholm allt som ofta försvunnit från spelet då allt på högerkanten kretsar kring Jocke Lindström.
Så om jag vore coach i AIK skulle jag prova Lindholm framför mål samtidigt som Möller tar positionen i höga slottet och Bud Holloway tar Möllers gamla position på vänsterkanten.
Då får, precis som under guldåren, Jocke tre rightare att sikta sina passningar till samtidigt som han när som helst har chans på eget avslut med en smart Lindholm framför kassen.
Det vore även ett sätt att få igång Holloway, som än så länge varit iskall offensivt. Vi vet ju dessutom vilken kapacitet kanadensaren har – framförallt i PP-spelet.