Jag sitter framför skärmen och funderar. Försöker analysera den här säsongen. Vad som gått fel, vad som varit bra och vad vi framöver kan förvänta oss av Skellefteå AIK.
Dag in och dag ut följer jag detta ishockeylag. Var och varannan dag ska jag också bedöma deras prestation – både när det handlar om träning och matcher.
Ett fantastiskt trevlig jobb på alla sätt och vis. Jag älskar sporten och att dessutom få förmånen att följa ett framgångsrikt lag som står för en rolig hockey gör det hela ännu mer förmånligt.
Däremot har det sin baksida,att AIK varit så pass överlägsen sett över tid. En maskin i svensk hockey vars sex raka finaler och fyra seriesegrar i följd starkt bevisar.
Vad jag menar med baksida är att vi – eller åtminstone jag – jämför dagens AIK med de senaste årens nästintill ostoppbara naturkraft.
Så när vi sitter där på läktaren, eller framför tv-apparatrerna, och spelet hackar. När passningarna från backarna och farten genom mittzonen inte är vad vi förvänta oss. Eller när anfallen inte är sådär uttröttande långa och många, så att motståndarna går på knäna – ja, då jämför vi med guldåren när Bellemare, Holloway och Arvidsson bildade en tredjekedja. När Klingberg och Sevc var ett andra backpar samtidigt som Alm och Adam Pettersson hade svårt att platsa i laget.
Då vann AIK SM-finaler med 4–0 i matcher. Och det är exakt där vi förväntar oss AIK vara. Åtminstone spelmässigt.
Och det är inget felatt ställa krav. AIK har inte heller vunnit guld sedan 2014 och man är dessutom den rikaste klubben i hela Sverige, vilket har sina fördelar och skapar möjligheter. Dessutom är föreningens mål att vinna guld. Det finns inget annat i tanken. Det är det man bygger, tränar och spelar för.
Utanför Skellefteå Kraft Arena hänger siffrorna 574 – en form av kaxigt budskap att femte seriesegern i följd, sjunde finalbiljetten i rad och fjärde SM-tecknet i klubbens historia ska alla bärgas den här vintern.
Det om något är att sätta krav och en press på sin egen verksamhet.
Så med tanke på vad klubben vill och vad man har resurser för så ska vi givetvis sätta väldigt höga krav även på årets AIK. Långa stunder har saker och ting varit undermåliga. Särskilt spelmässigt där det under perioder svajat rejält. Och då skiter jag hur det sett ut mellan 2011–2016.
Samtidigt gäller det att då och då plocka fram de riktigt skarpa glasögonen och verkligen analysera den pågående säsongen – det som varit, det som är och det som förväntas hända framöver.
Så utan att jämföra med tidigare år så kan jag plocka fram detta om årets AIK:
- AIK har 56 poäng efter 34 matcher vilket är 1,65 p/match och placerar laget 5:a i SHL.
- Det är i skrivande stund 8p till andraplatsen och 4p till tredje.
- Man gör femte mest mål i ligan och är sjunde lag i ordningen när det gäller att släppa in så få mål som möjligt.
- AIK är näst bäst i PP (26.73%) och bäst i BP (84.85).
- Sett till de ledande spelarna så har de tillsammans varit skadade i 92 matcher.
Om man lägger ihop alltdetta nu när två tredjedelar är spelat så bör man ställa sig frågan: Är det så himla dåligt egentligen?
Jag brukar tänka på hur jag skulle skriva och vinkla mina texter om jag vore en journalist i exempelvis Stockholm och Djurgården var laget jag följde varje dag. Låt oss säga att de hade exakt samma resultat som Skellefteå AIK har den här säsongen och att prestationerna på isen, rent spelmässigt, varit desamma. Hade jag då bedömt prestationen likvärdigt?
Ibland är det en befogad fråga att ställa sig själv. För det är lätt att fastna i en och samma tanke – i sitt lilla ekorrhjul. Det är framförallt enkelt att jämföra med tidigare år. Särskilt om, som i AIK:s fall, det har varit väldigt framgångsrika år.
Samtidigt spelar historienockså in i nutiden. AIK är där man är idag – på toppen av Hockeysveriges isberg – med tanke på vad man tidigare presterat och byggt upp. Ett förflutet som sätter tonen på kravbilden.
Lägg därtill att klubben ser sig själva som guldfavorit och anser sig ha spelartruppen för att gå hela vägen. Dessutom finns ekonomiska muskler att göra förändringar i form av nyförvärv.
Så även om motståndarnas virke blivit hårdare och betydligt svårare att penetrera så finns fortfarande verktygen där för att fortsätta vara bäst i Sverige. Det gäller bara att att fortfarande hitta ett sätt att hantera dem.
Det är också därför kraven på AIK ska fortsätta vara skyhöga.