Jag förstår att frustrationen kan sippra utanför skinnet när laget man älskar inte presterar efter sin förmåga. Särskilt när insatsen dessutom är långt under den.
För er som håller på Skellefteå AIK var tisdagskvällen ingen rolig upplevelse. AIK var under isen och gick inte att känna igen mot ett mycket bra Linköping – ett LHC som är en betydligt tydligare utmanare till SM-guldet jämfört med tidigare säsonger.
Samtidigt gäller det att se längre än nässpetsen. AIK gjorde ett bottennapp – ja. Däremot kan laget så mycket bättre och man leder också serien av en anledning. Lägg därtill att Burström, Pesonen och Ritola missade matchen mot LHC.
AIK går verkligen för guld den här våren. Laget är fast beslutet att återta LeMat och mycket pekar på att så kan komma att bli fallet. AIK besitter bredd och spets på samtliga positioner och är det lag som håller den jämnaste nivån – trots magplask likt det mot Linköping.
Däremot tycker jag – vilket jag skriver mer om här – att AIK är lite känsliga för skador. Försvinner spelare, som exempelvis Pesonen och Ritola, under ett slutspel så ska ungtuppar som Wingerli och Söderlund plockas in som ordinarie i ett brinnande slutspel. Även om juniorerna varit riktigt bra när de fått chansen i vinter så saknar AIK den där tyngden att plocka in ifall det behövs – eller om någon ordinarie spelare är ur form och behöver bytas ut.
Däremot är det inte säkert att det kommer att behövas. I ett slutspel tänjer man dessutom på gränsen för var smärttröskeln går när det gäller att spela en spelare som dras med skador.
Men som vi vet är tyngden viktig när det drar ihop sig. Titta bara på Växjö för ett år sedan.
Avslutningsvis handlar det om att alltid kunna se helheten – varse sig efter en tung förlust eller en storseger. Det kommer hela tiden en morgondag. Här näst väntar dessutom Luleå för AIK – ett perfekt tillfälle att studsa tillbaka på.
Men räkna med en lika tuff fight som den mot Linköping. Luleå och LHC är just nu de största utmanarna bakom Frölunda och AIK i jakten på Le Mat.